Ska olika strejkrätt gälla för privat och offentligt driven verksamhet? Ska till exempel undersköterskor få strejka för högre lön om de jobbar på ett landstingsdrivet servicehem. Men förvägras konflikträtt om servicehemmet drivs privat?

Det här låter naturligtvis befängt. Strejkrätten är ju en fundamental del i vårt avtalssystem där parterna i förhandlingar gör upp om löner och villkor.

Ändå är det just så som man faktiskt kan tolka det utspel Svenskt Näringsliv och tjänsteföretagarna Almega nu gör om konflikträtten.

Med hänvisning till en ny rapport om hur strejker kan påverka ”samhällsviktig verksamhet” från näringslivets eget forskningsinstitut Ratio efterlyser de hårdare regelverk.

Att kräva inskränkningar i strejkrätten är visserligen inget nytt, Svenskt Näringsliv har drivit frågan i 20 år. Men det intressanta är att man nu riktar in sig på områden där vi har vinstdrivande välfärdsföretag med argument om ”samhällsviktig verksamhet” som argument.

Vi kan dock se de absurda följderna som ett sådant förslag skulle få om vi utgår från konflikten mellan Kommunal och Vårdföretagarna före jul. Vårdföretagarna ville då inte ge undersköterskorna i privat drivna vårdföretag samma påslag som undersköterskorna inom kommuner och landsting om de inte fick försämra för andra grupper. Kommunal sa nej och när förhandlingarna körde fast varslade Kommunal om strejk.

Nå, borde arbetsgivarna haft rätt att kräva ett förbud mot att strejka på sjukhemmen med hänvisning till att det skulle störa ”samhällsviktig verksamhet”? I samhällsviktig verksamhet ingår ju vård och omsorg som krävs för att inte äventyra människors liv.

Visserligen kan man tycka att verksamheten i så fall är lika samhällsviktig på landstingsdrivna sjukhem. Men där finns redan ett system med oberoende nämndemän så där är frågan inte lika viktig, enligt Almega.

Men sanningen är att det även på den privata sidan redan finns fungerande regler.

Inför varje konflikt finns möjligheter till skyddsarbete, och här finns också möjligheter till undantag. Så har det varit länge. Det finns alltså inget behov av ändrad strejkrätt.

Och för att tala klarspråk är det ju inte själva verksamheten som är det viktiga när Almegas VD Anna-Karin Hatt på ett seminarium i veckan välkomnar Ratios rapport. Det handlar i stället om att Vårdföretagarna lättare ska kunna försämra löner och villkor för sina privat anställda jämfört med villkoren i kommuner och landsting. Varje inskränkning i konfliktreglerna är ett steg mot detta mål.

I Kommunals strid för de privatanställda undersköterskorna gick det aldrig så långt som till konflikt. Vårdföretagarna gav dessförinnan med sig, och utan tvekar fungerar dagens konfliktregler mycket bra med få strejkdagar.

Det mesta tyder i stället på att det omvända förhållandet, med beskuren konflikträtt, är ett större hot mot arbetsfreden. Norge hade tidigare en långtgående politisk styrning inom den statliga sektorn där så gott som varje konflikt avbröts av Stortinget och hänvisades till obligatorisk skiljeprövning. Det ledde i stället till ständiga varsel och ännu i dag har Norge fem gånger så många konfliktdagar som Sverige. Danmark, som länge legat ännu högre, har så mycket som 15 gånger fler konfliktdagar än Sverige.

Båda dessa grannländer har en större styrning av konfliktreglerna än Sverige. Så det Ratios rapport borde ha utmynnat i, om nu syftet var att kartlägga vad som verkligen krävs för en ansvarsfull lönebildning, var att uppmana Norge och Danmark att lätta på sina konfliktregler och följa Sveriges exempel.

Nu var det inte syftet med rapporten och några sådana rader återfinns inte i den. Dessbättre är ändå fungerande konfliktregler och en lönebildning med ett stort mått av arbetsfred den verklighet vi har och bör fortsätta ha i Sverige.