”Pisa bekräftar – arbetarbarn måste lyftas”, löd rubriken till Arbetets ledare den 6 december föra året. Den hett emotsedda Pisa-rapporten, OECD:s granskning av elevers kunskaper, hade just presenterats. Med gott resultat, svenska elevers kunskaper hade ökat i ett internationellt perspektiv.

Men som ett stråk av kyla genomfors hela studien av ett annat tydligt resultat, att likvärdigheten i skolan försämrats, att kunskapsglappet mellan barn från socioekonomiskt svaga och socioekonomiskt starka hem hade ökat och nu var bland de största bland alla OECD-länder.

LO-kollektivets barn hade hamnat efter. Enligt OECD var det svenska fria skolvalet en kraftigt bidragande orsak.

För enskilda elever från arbetarhem är detta fullständigt oacceptabelt. Men faktum är att en kraftig segregering utifrån hemförhållanden är negativ för alla elever.

Det är därför mycket viktiga förslag som LO och de båda lärarfacken lägger fram, där de vill öka den statliga styrningen över skolan, hitta regionalt samarbete på gymnasienivå och fördela resurser både utifrån utmaningen hos enskilda skolor och för enskilda elever.

För samhället innebär det en stor vinst om vi lyckas skapa en likvärdig skola, vilket med all önskvärd tydlighet visades av den amerikanske ekonomen Ray Chettys exceptionellt omfattande forskning när han för en tid sedan var i Sverige.

Chetty drar sina slutsatser från studier av långt över tio miljoner amerikanska skolbarn, där varje elev har följts upp i ett trettioårigt perspektiv.

Och bilden är entydig:

Barn från skolor där familjerna är inkomstmässigt blandade har i vuxen ålder betydligt oftare lyft sig över föräldrarnas inkomster än om de kommer från uppdelade och segregerade områden och klasser.

Att blanda klasserna är därmed inte bara en fråga för individen, att göra skolan likvärdig för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund blir också ett sätt att skapa ett rikt samhälle med ökad tillväxt.

Naturligtvis lägger sig vinstintresset hos friskolekoncernerna som en hämmande våt filt över all förändring av likvärdigheten i den svenska skolan och LO och de båda lärarfacken föreslår att vinsten i privat drivna skolor ska återinvesteras i skolan, något som också har ett starkt stöd bland väljarna, oavsett parti.

Men även om denna självklara lag någon gång blir verklighet och skolkoncerner äntligen tvingas sluta kalla de skattepengar vi betalar för en bra skola för vinst och slutar bygga golfbanor för dem i stället för att driva undervisning så måste mer till.

En bidragande orsak till de ojämna skolresultaten är också den långt gångna bostadssegregationen.

Naturligtvis måste segregationen på sikt brytas genom en aktiv bostadspolitik men för skolan och våra elever är det nödvändigt att agera redan nu.

Skulle vi i Sverige följa forskaren Ray Chettys mycket drastiska råd borde vi med alla medel försöka blanda elever, genom snabb, statligt sponsrad, omflyttning av familjer eller genom bussning mellan områden av elever.

Nu är det knappast metoder vi brukar använda i Sverige och LO och lärarfacken anser i stället att köer efter väntetid till skolor bör avskaffas och att en mer centralt styrd antagningsprocedur bör inrättas. Men anser samtidigt att föräldrarnas önskemål om skolval för sina barn bör ligga som grund i antagningsproceduren.

Utan att blanda in andra politikområden är det nog inte möjligt att gå längre men det är utmärkt att gruppen ifrågasätter hur ”valfriheten” i skolan ska gå till och vem den egentligen är till för.

Ordet ”valfrihet” har blivit lika profetiskt laddat som innehållslöst i skoldebatten. Det verkliga innehållet i svensk skola måste få vara likvärdig och kompetent utbildning till alla.

Skolans främsta uppgift är ju faktiskt inte att skapa valfrihet, som man kan tro om man lyssnar till moderatledaren Anna Kinberg Batra, eller Tjänsteföretagarna Almega eller Friskolornas riksförbund. Huvuduppgiften är att ge alla elever undervisning. Rätten till kunskap är det som ska styra, inget annat.

Om vi fraktas till sjukhus i ambulans är vår högsta och främsta önskan inte att få välja sjukhus. Det är att få adekvat vård. På samma sätt bör bra undervisning vara det vi ska kunna förvänta oss av grundskola och gymnasium.

En gång i tiden var allt detta en självklarhet och vi måste återta insikten om att skolan ska ge likvärdig och kompetent undervisning vilken skola vi än hamnar i.