Dockan Erik Holmström intervjuar lågpresterande människotyper och sätter ihop texterna till en samhällskritisk helaftonspjäs. Det är handlingen i Skvalpet. Foto: Johan Bävman (klicka på bilden för att se den större)

Efter SCUM-manifestet på Turteatern lämnade Erik Holmström Stockholm och startade en dockteater – för vuxna. Resultatet är fascinerande skådespeleri i miniatyr. I Skvalpet utforskar han lönearbetets mening.

Ibland står Erik Holmström med ryggen mot publiken framför den lilla scenen, som är en miniatyr av en riktig teater (förlagan är Thaliateatern i Hamburg). Ibland står han vid sidan om och i ibland låter han de drygt dockskåpsstora dockorna agera på bord bredvid, eller i ”källaren” under scenen. Samtidigt filmar attributören Sofia Andersson med kameror från olika vinklar, och dockornas skådespeleri projiceras i närbild på en tv-skärm ovanför.

Det är, nio dagar senare än först annonserat, premiär för Malmö dockteaters föreställning Skvalpet, som Erik Holmström regisserat med hjälp av Andrea Edwards, och där han själv spelar alla 18 rollerna.

Dagen efter försover han sig. ”Förlåt, förlåt, förlåt”, säger han på telefon och cyklar snabbt till vårt möte genom Malmö, staden han föredrar framför Stockholm. För tillfället för att det går snabbt att ta sig, men också för att här i teaterkretsarna finns mer uppmuntran, mindre konkurrens och ett varmare klimat.

– Det var en pärs. Jag är helt slut. Inte i kroppen, men mentalt, säger han om premiären, när han kommit fram till den nu folktomma källarlokalen i stadsdelen Sofielund. På väggen står entrépriset: 106 kronor eller stödpris 250.

– Det mest ansträngande är att behålla lugnet, säger han och påpekar att trots att han är väletablerad inom teatern är han inte så van skådespelare.

Att stå i fokus i närmare två timmar, att komma ihåg alla repliker, att inte darra på handen.

Skvalpet kan bland annat ses som en uppgörelse med institutionsteatern. Det är en lågmäld satirisk metaföreställning om en ensemble som ska sätta upp en pjäs om personer i arbetsmarknadens utkant. Den inleds med att två skådespelare vill vara lediga vissa tider.

– Det är inte konstigt. Det konstiga är att man ska vara entusiastisk på beställning.

Malmö Dockteater. Foto: Johan Bävman (klicka på bilden för att se den större)

Som skådespelare ställer man sin kropp till förfogande, som dockan Leif säger i pjäsen. Krocken mellan kreativitet och lönearbete är intressant, tycker Erik Holmström.

Efter att ha slutat scenskolan i Malmö 2008 fick han direkt jobb som konstnärlig ledare på Turteatern i förorten Kärrtorp i Stockholm. Där regisserade han den uppmärksammade uppsättningen av Valerie Solanas SCUM-manifestet med Andrea Edwards på scen. Och där satte han upp Den nya gudomliga komedin, som dissekerade arbetet som vår nya religion, utifrån sociologen Roland Paulsens bok Arbetssamhället.

Sedan flyttade han till Malmö. ”Det är min revolutionära handling”, säger han och ler. Han hade börjat längta efter något mindre, något mer kompromisslöst: Att driva en teater själv, som undersöker något på djupet, i stället för att vara en av flera konstnärliga ledare, eller en frilansande, kringflackande regissör med tomhetskänsla, vilket han också prövade på.

– Så fick jag en idé om dockteater.

Eftersom det inte fanns någon dockteater för vuxna i landet var genren inte belastad av normer kring hur det ”ska vara”. Att spela teater genom dockor fascinerade, deras stela uttryck i förhållande till dockspelaren, hur ett dött ting kan få liv, och hur han själv kunde ta vägar som inte var möjliga med levande skådespelare. För honom var det också ett steg från teaterns känslomässiga uttryck, mot det mer rent estetiska, mot bildkonsten. Och så trivdes han med att ge sig hän åt den tidsödande tillverkningsprocessen, att förfina dockornas funktioner.

Han sökte och fick kulturstöd för att sätta upp Funktionell dumhet, efter Roland Paulsens nästa bok, Vi bara lyder, om Arbetsförmedlingen.

Skvalpet är en fortsättning, eller en avknoppning. Utgångspunkten är ett citat ur samma bok, från den tidigare generaldirektören på Arbetsförmedlingen. Hon kallar dem som står långt från arbetsmarknaden för ”skvalpet” och börjar rada upp märkliga definitioner: ”halta, lytta, psykiskt sjuka”, ”knäpp fast det inte syns”, ”snygga med opererade tuttar som bara tycker om sin kropp”.

– Skvalpet är ett anmärkningsvärt ordval, så komiskt och brutalt. Det visar ett förakt för svaghet.

Dockföreställningen förstoras upp på en skärm. Foto: Malmö Dockteater (klicka på bilden för att se den större)

Erik Holmström började processen med att försöka hitta och intervjua personer ur dessa kategorier. Men hur hittade man till exempel någon som var ”knäpp fast det inte syns”.

I stället fick dockorna ta över diskussionen om ”skvalpet”.

Ja, vad är då skvalpet?
– Jag har inget bra svar. Men det kan nog vara vi alla i olika stunder.

Man har alltid någon del som skvalpar lite?
– Ja och det kan vara viktigt att det får utrymme. Och det är en roll som konsten kan ha, att vara skvalp. Att den inte behöver vara så produktiv och förnuftig, utan något gåtfullt och introvert.

– Eller vad som helst, säger han.

Bakom honom ligger dockorna där de hamnade i slutet av gårdagens föreställning. Innan han förbereder inför kvällens ska han vidare till Malmö stadsteater. Där har Vad gör vi här premiär i mars, en ”dockdokumentär” som undersöker meningen med skolan. Pjäsens dockor är förfinade varianter av de meterhöga han använde till Funktionell dumhet. I stället för kartong är delarna utskrivna i ett slags plast som går lätt att sätta ihop.

– På Malmö dockteater testar jag, sedan kan vi göra det mer stabilt ekonomiskt genomförbart på en institutionsteater, säger han.

Malmö dockteater

• Malmö dockteater är Sveriges enda scen för dockteater för vuxna, från 2015. Funktionell dumhet byggde på sociologen Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen: Vi bara lyder. Då var dockorna meterhöga och styrdes av skådespelare. Pjäsen har filmatiserats och kommer på SVT.

• Skvalpet är den tredje föreställningen, spelas från januari till mars i år. Johan Bergman är scenograf och Sofia Anders-son attributör.

• Vad gör vi här, om skolan, spelas på Malmö stadsteater från och med mars och en mekanisk pjäs utan skådespelare har premiär i april (ett samarbete med Orionteatern i Stockholm).

Citatet som Skvalpet utgår ifrån

”Om det bara finns 40 000 jobb, så antingen delar vi på de jobben som finns, och så får vi ha lågpresterande människor som både är halta, lytta, psykiskt sjuka, blinda, döva, rullstol, knäpp fast det inte syns, snygga med opererade tuttar som bara tycker om sin kropp – då får vi ha hela spektrat. Men då måste arbetslivet se annorlunda ut. Och där är jag igen tio år före min tid. För om tio år kommer det här att vara borta. För vi har inget kvar. Vi har bara skvalpet kvar!” 

Angeles Bermudez Svankvist, f d generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Ur Roland Paulsens bok Vi bara lyder, byggd på hans fältstudie på Arbetsförmedlingen.