När trappan vek sig rasade den alla nio våningar på bygget av Vattenfalls nya huvudkontor i Solna. Med i fallet drogs 26-årige Christian Wikström och en arbetskamrat ned i fallet. Arbetskamraten klarade sig med skador men Christian Wikström var död när han kom till sjukhuset.
Det här var 2011. Och trots att utredningen kom fram till att bygget omgärdats av mycket allvarliga säkerhetsbrister lades utredningen ned efter fyra år.
Det är i korthet innehållet i gårdagens Uppdrag Granskning i SVT och vanmakten skriker när det i dokument efter dokument, i vittnesmål efter vittnesmål blottläggs en djup och obegriplig nonchalans mot den säkerhet som ska vara självklar. Oviljan att följa rimlig säkerhet tog Christian Wikströms liv.
Olyckan blev omtalad. Den kom i en tid då dödsolyckorna på landets arbetsplatser och den bristande säkerheten kraftigt uppmärksammats av LO-facken.
Efter olyckan på bygget i Solna ordnades också aktioner med en tyst minut på byggen runt om i Sverige. Det skulle varit fantastiskt om dessa varma gester tillkommit som tecken på empati och saknad. I stället var det aktioner mot att inget hände, att säkerheten fortsatte åsidosättas på svenska byggen, att byggjobbare fortsatte dö på grund av att företag inte följde säkerhetsföreskrifter och utan att det blev några rättsliga följder för de ansvariga.
Men få trodde nog då, 2011, att även Christians Wikströms död skulle lämnas utan rättsligt åtgärd. Här fanns ju svart på vitt att besiktningsmän hade vägrat utföra besiktningar eftersom jobbet var otillräckligt utfört och att jobbet gjorts med en orimligt hög arbetstakt, här fanns svart på vitt att det inte gjorts någon rasförankring som skulle stoppat raset från att bli så fatalt som det blev.
Skyddsronderna hade resulterat i rader av anmärkningar. Det hade skrivits inte mindre än 147 avvikelserapporter på bygget. Representanter från såväl underleverantörer som huvudleverantören Peab hade varit med när den bristande säkerheten hade påtalats före olyckan utan att något hade åtgärdats.
Ändå går alla ansvariga fria när utredningen slutligen läggs ned 2015.
Fackförbundet Byggnads säger i en kommentar det man krävt i många år, att huvudentreprenören måste få det övergripande rättsliga ansvaret för säkerheten på bygget, och att detta ansvar inte ska kunna läggas över på underentreprenörerna.
Det är en nödvändighet att så sker. I dag kan Peab använda bygget av Vattenfalls huvudkontor i Solna som ett modernt skrytobjekt i sin marknadsföring. Men när det kommer till döden som också förknippas med bygget avfärdar Peab allt ansvar. Peabs arbetsmiljöchef slår gång på gång ifrån sig reporterns frågor i Uppdrag Granskning och säger att arbetsgivaransvaret ligger på underleverantörerna.
Vi är tyvärr långt ifrån en klar rättslig bedömning i svensk lagstiftning om var säkerhetsansvaret ska ligga. Att huvudentreprenören ska göras rättsligt ansvarig borde därför vara självklart. Men det krävs mer.
Kostnaden för en människas liv ska aldrig kunna räknas in i några produktionskalkyler. En tydligare ansvarsfördelning måste därför också åtföljas av mer kännbara straff. Har ett brott begåtts som lett till en människas död ska det få långtgående konsekvenser. Döden ser inte skillnad på om den orsakas av ett vapenbrott eller om brottet begåtts mot grundläggande säkerhetsbestämmelser.
Då kan vi förhoppningsvis se en ordentlig minskning av olyckorna och nå dit vi redan borde ha nått, till att ingen ska behöva dö på svenska arbetsplatser.
