Boverket avråder till höjda bullergränser i våra bostäder, och bostadsminister Peter Eriksson anser att regeringen bör gå på samma linje.
Det är ett utmärkt beslut. Men detta skyddsstopp kommer i elfte timmen, och det är redan under ny attack då Allianspartierna och SD gemensamt vill försöka driva igenom försämringarna mot regeringens vilja.
Att skikta boende efter inkomst är nämligen en bärande linje i Alliansens och SD:s bostadspolitik.
Den borgerliga kampen för nedmonteringar av de svenska byggnormerna har drivits i åratal, alltid med samma frenesi som den eviga borgerliga kampen för marknadshyror. Och tyvärr har regelavvecklarna redan hunnit fira flera segrar.
Redan för ett drygt år sedan tog riksdagen beslutet att avskaffa bullergränserna för de rum i en bostad som vetter mot trafiken. Här kan det i princip vara hur högt buller som helst.
Det nya förslaget, det som Boverket nu går emot, var att höja gränserna även för andra rum, och höja dem extra mycket för studentlägenheter. Varför just studenter ska leva i buller framgår inte men det torde knappast vara gynnsamt för studierna.
Lägg samman de borgerliga striderna för marknadshyror och högra bullergränser med den likaledes frenetiska kampen för att luckra upp strandskyddet och vi får en bostadspolitik som mer syftar till att separera boendet utifrån klass och inkomst än att värna fler bostäder.
Det är ju knappast de människor som kastas ut med hjälp av marknadshyror som får sitt nästa boende i ett naturskönt område tre meter från stranden. Nej, arbetarna hamnar i nybyggda hus med allt mindre boyta, trångboddheten har under senare år återigen ökat i Sverige, och nu skulle också trafikbuller ständigt överrösta samtalen.
Än mer absurd blir Alliansens argumentation när de använder bostadsbristen som argument för att montera ned strandskyddet, som till exempel när Stockholmsalliansen nu vill låta dem som har råd bebygga stränderna på de mest exklusiva öarna Sandhamn och Möja i Stockholms skärgård. Det är naturligtvis inga arbetare man tänker in i de villor som då blockerar naturupplevelsen för andra, snarare alliansväljare från Östermalm.
Under 1960-talets byggboom skulle bostadsbristen bort. Men i de socialdemokratiska förarbetena till satsningen återfinns ett annat lika viktigt syfte med de nya bostäderna. Det var att bygga bort misär, trångboddhet och undermålig standard.
Denna trångboddhet och undermåliga standard ska inte få komma tillbaka, kamouflerad till lockrop om att försämrade byggnormer skapar fler lägenheter. Det gör de inte. Däremot hjälper det till att ännu mer skikta befolkningens bostadsstandard efter inkomst.
Vi har mängder av bra byggjobbare i Sverige. Låt dem färdigställa hus med så rimlig standard att de själva vill bo där. Byggnormerna värnar arbetares boendestandard. Strandskyddet värnar allas tillträde till de vackraste områdena vi har.
Låt den ordningen bestå.
