Klicka på bilden för att se grafen större. Grafik: Anders Emretsson

ARBETET LEDARE SPECIAL. En ny EU-studie bevisar: rimliga löner och bra trygghet ger fler jobb. Länder som i likhet med Sverige har värnat bra anställningsvillkor och rimliga löner är de som har klarat sysselsättning och konkurrenskraft bäst, skriver Arbetets Martin Klepke.

Behöver vi fler låglönejobb för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten? Nej, inte enligt det europeiska forskningsprojektet Active Inclusion and Industrial Relations from a Multi-Level Governance Perspective som snart kommer med sin slutrapport.

Behöver vi urholka anställningsskyddet och försämra arbetsmiljön för att få företagen att anställa? Nej tvärtom. Samma forskningsprojekt visar att motsatsen är glasklar: Länder som värnar en bra arbetsmiljö och bra anställningstrygghet har högre sysselsättning.

Men blir då inte företagen lidande om de måste ta hänsyn till anställningstrygghet och rimliga anställningsvillkor? Nej tvärtom, konstaterar återigen detta omfattande forskningsprojekt som är ett samarbete mellan fyra europeiska universitet och finansieras av EU-kommissionen. Sambandet är i stället det rakt motsatta. Bra anställningsvillkor ger styrka i de industriella relationerna.

För alla som värnar sysselsättning och produktivitet borde studiens resultat vara högintressanta: På punkt efter punkt tillbakavisas ju den nyliberala tanken om vad som skapar arbetstillfällen.

Graferna här ovanför visar ett par av dessa samband och är hämtade från en av forskningsprojektets fyra delrapporter. Det är en komparativ studie av EU:s 28 länder plus Norge där man också försöker skildra den historiska förklaringen till dagens uppfattning om jobbskapande.

Redan under de första årtiondena efter kriget uppmärksammades sambandet mellan hög sysselsättning och social inkludering i ett samhälle. Invånarna i länder med hög sysselsättning mådde helt enkelt bättre och levde i ett tryggare och mer omvårdande samhälle än i länder med hög arbetslöshet.

Sambandet kanske inte är så överraskande men det ledde till att hög sysselsättning blev det allt annat överskuggande målet för många länders beslutsfattare.

Och någonstans slog pendeln över. Drivande var OECD:s dåvarande ekonomer som i de återkommande rapporterna ”Job Study” under 1990-talet förespråkade kraftiga avregleringar och sämre anställningsskydd med syftet att öka sysselsättningen.

Efter finanskrisen 2007–2008 blev linjen med avregleringar, större ”flexibilitet”, osäkra anställningar och fler låglönejobb än mer förhärskande, och studien konstaterar att de som främst blev lidande av dessa avregleringar var kvinnor, unga, äldre, migranter och lågutbildade vars andel på många EU-länders arbetsmarknader faktiskt har minskat sedan krisen.

I likhet med flera andra studier visar alltså även denna studie att polariseringen på arbetsmarknaden har ökat, men den visar också att länder som Sverige och övriga Skandinavien har lyckats stå emot den värsta polariseringen och därigenom vunnit många komparativa fördelar.

I den just nu heta debatten om sänkta ingångslöner och fler låglönejobb är sambandet tydligt. Sverige hade 2008–2015 den lägsta andelen lågavlönade jobb, men samtidigt den näst högsta sysselsättningsgraden efter Norge. Även Danmark och Finland uppvisar samma positiva kombination av låg andel låglönejobb och hög sysselsättning.

Sambandet blir ännu tydligare då sysselsättningen jämförs med ett sammanvägt mått på anställningarnas kvalitet, som trygga anställningsvillkor och bra arbetsmiljö. Ju högre kvalitet på arbetsvillkoren desto högre sysselsättning.

Studien visar dessutom ett liknande mönster vad gäller produktiviteten, en för den internationella konkurrensen mycket viktig faktor (graf 2). Sverige återfinns bland det tiotalet länder med högst produktivitet och har lyckats kombinera denna höga produktivitet med att skapa näst högst sysselsättningsgrad.

Även siffrorna för den svenska långtidsarbetslösheten är bland de bästa. Endast Norge, Danmark och Österrike kan mäta sig med Sverige. Här är resultatet logiskt. Med hög sysselsättning där arbetskraften är efterfrågad är det naturligt att få är långtidsarbetslösa.

På punkt efter punkt vederläggs alltså den förhärskande nyliberala synen på arbetsmarknadens funktionssätt. De länder som i likhet med Sverige i stället har värnat bra anställningsvillkor och rimliga löner har klarat sysselsättning och konkurrenskraft bäst.

Intressant är också att studien slår fast att kollektivavtalens täckning i sig inte visar någon klar koppling till kvaliteten på anställningar. Bland de länder som har hög täckning av kollektivavtalen finns länder med bra anställningsvillkor och länder med dåliga villkor. Det behövs alltså även opinionsbildning och politiskt arbete för att klara bra arbetsmiljö och trygga anställningar.

För arbetsgivarna borde det vara extra intressant att forskningsstudien konstaterar ett rakt samband mellan industriell styrka och jobbens kvalitet.

Med andra ord: Även arbetsgivarna vinner på att ha rimliga arbetsförhållanden och rimliga löner eftersom det gynnar företagen, något Svenskt Näringsliv av någon anledning länge har haft svårt att ta till sig.