Det är så det funkar i landstinget, säger de. Lägger till ett tyvärr, och önskar oss lycka till. Kollegorna runt omkring mig säger upp sig. I månader har vi försökt argumentera för att erfarenhet och kompetens måste synas inte bara i vårt arbete, utan också i vårt lönekuvert.

För några år sedan började sjuksköterskestudenter driva en fantastisk kampanj om våra ingångslöner. De höjde rösten, såg till att allmänhet och politiker pratade om värderingen av kvinnodominerade vårdyrken och lovade varandra att inte sälja sitt arbete för mindre än 25 000 kronor. De når och nådde verkligen framgång. Jag är stolt och imponerad.

Men. Höjda ingångslöner är inte allt.  Tidigare i år undersökte Vårdförbundet, fackförbundet som organiserar sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker hur löneutvecklingen såg ut för oss i yrket.

Genom att titta på vår livslön och jämföra den med andras kunde de visa att vår löneutveckling under livet var mycket sämre än andra yrken med jämförbar högskoleutbildning. Kurvan för oss pekade liksom inte uppåt, utan mer snett rakt fram.

I praktiken innebär det att en sjuksköterska med flera års erfarenhet av sitt yrke och av sin patientgrupp ofta erhåller ungefär samma eller till och med lägre lön än den sjuksköterska som är nyutexaminerad och nyanställs.

Jag menar inte att ställa oss mot varandra. Så klart att mina nyfärdiga kollegor ska ha en rimlig ingångslön. Deras kamp är också min.

Men. Det blir svårt att motivera erfaren personal att stanna kvar på vårdavdelningar och akutmottagningar för att om och om igen lära upp och skola in våra nya kollegor, när lönekuvertet inte innehåller något bevis för att arbetsgivaren tycker att vår erfarenhet och kompetens är värd att betala för.

När vi frågar efter orsaker svarar chefer och arbetsgivare att det är så det funkar i landstinget. Vill en höja sin lön, ska en inte stanna kvar på samma arbetsplats. I stället rekommenderar de oss att byta tjänst ofta och kanske komma tillbaka senare när vi genom jobbhoppande fått upp lönen lite grann.

Så. Till sist säger vi upp oss. Berättar att det inte handlar om att vi inte trivs. Säger att det inte handlar om våra patienter. Är tydliga med att det inte är våra nya kollegor vi missunnar sina löner. Men att vi inte står ut med att vår erfarenhet och kompetens värderas så lågt.

För lönen är inte bara det som betalar hyran och gör det möjligt att lägga undan lite till pensionen. Lönen är också en stor del av hur uppskattad en känner sig på jobbet. Om min kompetens har ett särskilt värde i arbetsgivarens ögon, eller om jag bara är ett namn på en rad i ett schema som ska gå ihop.

Jag undrar om det verkligen är så här det måste funka. Om det är så vi vill använda våra skattepengar. Till ständiga inskolningar av ny personal som ska lära sig ytterligare en patientgrupps specifika behov före hen hoppar vidare i jakt på en rimlig livslön. Om det verkligen är de här råden som våra landstingspolitiker vill att våra chefer ska ge oss, när vi efterfrågar löneutveckling i takt med ökad kompetens och erfarenhet.

Om svaret är nej, måste något göras nu. För vi är många som redan börjat gå.

Torun Carrfors