Jason Diakité (Timbuktu) har rest till USA för att söka sina rötter. Foto: Claudio Bresciani/TT

Jason Diakités position inom svensk hiphop som föregångare och respekterad rappare går inte att underskatta. Som Timbuktu är han en av veteranerna inom genren, dessutom kvalar han förmodligen in i gruppen folkkär artist efter att 2012 ha medverkat i tv-programmet Så mycket bättre.

Men Jason Diakité är också en tydlig offentlig röst som inte räds att ta ställning. När han 2013 fick Fem i tolv-rörelsens pris för sitt antirasistiska arbete, höll han ett känslosamt tal, som på många sätt knyter an till den litterära debuten, En droppe midnatt, som författaren och journalisten Mustafa Can varit med och bearbetat.

Talets ”Jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges” manifesterade hans liv av kamp som nu beskrivs i En droppe midnatt.

Den av det vita samhället pådyvlade skammen att vara svart, byts sakta till stoltheten över detsamma. Kampen som i generationer förts vidare, från de bomullsplockande förfäderna i den rasistiska amerikanska södern till den tolvårige pojken Jason i Lund som uppfylls av lycka när en klasskamrat ser honom som vit.

Med en svart pappa och en vit mamma är Jason Diakité född i en familj där identitetssökande inte bara är ett inre existentiellt tillstånd, utan något som i vardagen skapar konkreta frågor om mänskligt värde. Pappa Madubuko och mamma Elaine träffas i USA, men flyttar till Sverige, där Jason Diakité föds. Under sin uppväxt tvingas han stå ut med glåpord, förnedrande tillmälen som blir ”ord som koloniserat min själ och sipprat ut som ett gift i alla år sedan jag första gången hörde dom”.

Under högstadiet hittar han sig själv i rapmusiken som innehar den kraft och vägran att låta sig tystas, som han behöver. Suget efter att veta vem han är och var han kommer ifrån driver Jason Diakité som vuxen till USA, där han samlar på pusselbitar till bilden av sig själv. Besöket på den gamla slavplantagen Whitney Plantation blir en obehaglig påminnelse om slaveriets historia och vilka spår det satt i den svarta befolkningen i USA.

En droppe midnatt är innehållsmässigt en smärtsam familjebiografi om rasism och jakten på identitet. Längtan efter ett liv i frihet från fysiska såväl som mentala bojor är en röd tråd, men ivern i att berätta så mycket som möjligt för den kompletta bilden, gör ibland texten onödigt pratig och banal.

Det vägs oftast upp av släktens fascinerande historia och ett persongalleri där alla illustrerar och levandegör ett arv som varken kan eller bör glömmas.

Självbiografi

En droppe midnatt

Jason Diakité

Albert Bonniers förlag