En populistisk ledare eller rörelse säger sig stå på ”folkets” sida gentemot ett mer eller mindre sammansvetsat ”etablissemang”. USA:s blivande president Donald Trump kastar ut en keps till publiken på ett valmöte. Foto: Kevork Djansezian

ARBETET DEBATT. All folkligt grundad kritik mot makthavarna i efterdyningen av det amerikanska valet får inte stämplas som ett utflöde av ”trumpism”. Det skriver professor Sverker Gustavsson och före detta LO-utredaren Ingemar Lindberg i en varning för två nu rådande auktoritära strömningar. 

Begreppet populism är svårt att ringa in. Som ett huvuddrag anges ofta att en populistisk ledare eller rörelse säger sig stå på ”folkets” sida gentemot ett mer eller mindre sammansvetsat ”etablissemang”.

Frågan är dock om den folkliga kritiken ska underkännas. Kan bilden ha fog för sig? Det tycks behövas en skiljelinje mellan en demagogisk exploatering av ett folkligt missnöje å ena sidan och befogad folklig kritik å den andra. En tillbakablick tydliggör vad som krävs.

LO:s Rättviseutredning slutrapporterades 1995. Dess bärande underlag utgjordes av en inventering av samhällets orättvisor, utförd av medlemmarna själva. Under utredningens gång växte de många samtalsgruppernas protokoll till en samlad kritik av ett alltför uppifrånstyrt samhälle.

Samtalen började på arbetsplatsen. Vi har inte det inflytande över arbetets organisering som är värdigt vårt arbete, sa man. Välgrundade idéer ”på golvet” kommer inte verksamheten till godo.

På liknande sätt kritiserades ett kommunalt pampvälde, där man såg hur de ledande tillförsäkrade varandra så kallade fallskärmar och andra orättfärdiga förmåner. Även facket kritiserades för pampar och uppifrånstyrning. Facket är som en latrin, största skitarna högst upp, skrev en grupp fackligt aktiva ungdomar, glada åt en chans att få vara provokativa.

På frågan ”Vilka har makten i dagens svenska samhälle?” pekade samtalsgrupperna ut tre grupper av makthavare: 1) kapitalägarna eller ”de rika”, 2) politikerna, oftast oberoende av partifärg, och 3) de högutbildade, som hörs och syns och uttalar sig om allting. På frågan ”Vilka har för lite makt?” blev de vanligaste svaren: vi arbetare, vi lågavlönade, vanligt folk.

Samtalsgrupperna uttrycker en folklig vrede och en kritik av uppifrån-styrning som i grunden är progressiv. Den bär upp krav på frigörelse, respekt och människovärde. Den speglar en frihetlig tradition som alltid har funnits inom arbetarrörelsen, i konflikt med tendenser till centralism och pampvälde.

Populister som Trump och Marine Le Pen sätter i dessa dagar ord på ett liknande folkligt missnöje, riktat mot växande klyftor och ansiktslös globalisering. Problemet är snarare att ingen annan gör det. Kanske kunde Bernie Sanders ha gett röst åt kritiken. Kanske kan europeisk socialdemokrati hitta sina frihetliga rötter?

I själva verket är det två auktoritära strömningar som präglar dagens värld. Den ena – där Trump hör hemma – tar avstånd från avgörande delar av den liberala demokratins grundvärden; legitim opposition, fri opinionsbildning, människors lika värde. Här frodas främlingsfientlighet och enkla, förment ”folkliga” hållningar. Ledare som Ungerns Victor Orban betecknar öppet sig själv som ”illiberal”.

Den andra autoritära strömningen vill i stället lägga fast en fundamentalistisk ekonomisk liberalism i en bindande ordning över folkens huvuden. Med rötter i tysk ”ordoliberal” tradition, en anti-nazistisk tankeskola från 1930-talet med stort inflytande på efterkrigstidens tyska modell, har ekonomin i Europa författningsreglerats med utgångspunkt i en nyliberal föreställning om den enda rätta vägen. Det är inte populism utan teknokrati; folket ställs åt sidan.

Det finns en uppenbar risk i dagens eftervalsdebatt att all folkligt grundad kritik av de makthavande – mot handelsavtal, växande klyftor och en ohämmat kapitalistisk ordning – kommer att giftmärkas som ett utflöde av ”trumpism”.

Auktoritär ekonomisk liberalism är inte det rätta svaret på Trump. Tvärtom bäddar den ordningen för populismens fortsatta tillväxt.

Sverker Gustavsson, professor i statskunskap

Ingemar Lindberg, jurist och tidigare LO-utredare