En del tankegångar tenderar att återkomma även om de är galna. En sådan är den nationalekonomiska teorin om Lafferkurvan, som nu återigen lanseras av näringslivets tankesmedja Timbro i en ny drive för att sänka skatten för dem med högst inkomster. Det vill man göra genom att avskaffa den statliga inkomstskatten.
Lafferkurvan sägs skildra sambandet mellan skattesatsen och statens inkomster av skatt. Tar regeringen ut noll procent i skatt får statskassan naturligtvis ingenting. Tar staten ut 100 procent i skatt får statskassan inte heller någonting eftersom ingen vill jobba, eller snarare eftersom alla svälter ihjäl.
En borgerlig favoritlek har därför blivit att hänvisa till Lafferkurvan och påstå att Sverige skulle få in mer pengar till statskassan om vi sänker skattesatsen eftersom fler skulle vilja jobba.
Det resonemanget låg bakom Alliansens stora skattesänkningar. Och det låg i än högre grad bakom Reaganadministrationens gigantiska skattesänkningar på 1980-talet.
Men i stället för mer jobb skapade tilltaget både i USA och Sverige ett gigantiskt underskott och omfattande nedskärningar. Lafferkurvan stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Det som händer är att de rika blir rikare och att statens åtaganden skärs ned.
Och där någonstans brukar talet om Lafferkurvan tystna. Tills Timbro eller någon annan borgerlig tankesmedja får lust att försöka använda den i propagandan en gång till.
