Så kom då dagen då Sverige kunde ha tagit ett litet men viktigt steg bort från lönedumpning vid offentlig upphandling. Men Alliansen och Sverigedemokraterna sade nej.

Och trots en omfattande debatt är det mer uppseendeväckande än det i förstone kan tyckas. Det handlar nämligen inte om något vanligt marknads- eller avregleringsgräl mellan blocken.

Det handlar om att Alliansen och Sverigedemokraterna därmed säger nej till EU:s absolut mest grundläggande minimiskydd för arbetstagare. Det innebär att vi i dag har en svensk borgerlighet som i praktiken ställt sig så tydligt mot arbetstagares rättigheter att vi knappt finner dess like på den europeiska politiska skalan.

Den liberal/konservativa EU-kommissionen framstår som närmast progressiv när den slagit fast de minimiregler som svenska Alliansen och Sverigedemokrater nu avfärdar och säger nej till. Det innebär också att Sverige nu riskerar böter från EU för att inte ens uppfylla EU:s allra mest grundläggande minimikrav på arbetstagares rättigheter när skattemedel används till offentlig upphandling.

Sverigedemokraterna har intagit en särställning i höstens debatt om schysta villkor. De har sagt sig vara ett arbetarparti samtidigt som de röstar emot skydd för anställningar och schysta löner.

Då denna uppenbara självmotsägelse inte varit särskild gångbar valde Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt under onsdagens riksdagsdebatt i stället att försöka plantera myten om att svenska företag skulle missgynnas i jämförelse med utländska. Vilket måste betecknas som en medveten osanning.

EU:s absoluta miniminivå, som regeringens förslag bygger på, har inte med några krav på tjänstepension eller försäkringar som i svenska kollektivavtal. Här finns inte heller andra krav på arbetstid, lön och semester än de lägstanivåer som gäller för lagen om utstationering. Det vill säga de krav som gäller för precis alla företag, svenska som utländska.

Att försöka piska upp en hatstämning baserad på en uppdiktad motsättning mellan svenska och utländska intressen är oseriöst men logiskt för ett rasistiskt parti. Sverigedemokraternas nej till minimiskydd för arbetare baseras dock mer på partiets grundläggande arbetarfientliga politik än på någon annat.

Men trots att regeringens förslag inte är särskilt långtgående skulle det ändå sätta stopp för de värsta missförhållandena. Till exempel skulle lagen ha stoppat den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting att dumpa taxiförarnas löner till 27 kronor i timmen. Vi hade också sluppit de upphandlade städföretag som ger så lite som 11 kronor i timmen.

Men till och med denna extrema utsugning av arbetstagare i Sverige har alltså Sverigedemokraterna och Allianspartierna inte velat stoppa.

Den ansvariga ministern, civilminister Ardalan Shekarabi, försökte in i det sista flirta med mittenpartierna om en överenskommelse över blockgränsen.

Och visst skulle en blocköverskridande lösning där Centern valt att tillsammans med de rödgröna stoppa lönedumpningen varit en alldeles utmärkt lösning. (Liberalerna har nog alltför mycket markerat att de hellre väljer lönedumpning). Det skulle också tydligare visa Sverigedemokraternas politiska hemvist på högerkanten. Men det förutsätter en vilja till samtal, och då inte ens Centern varit villiga att ens diskutera EU:s lägstanivåer finns naturligtvis inget samarbetsutrymme kvar.

Det måste löna sig att arbeta. Och det ska även gälla dem som arbetar i tjänster som upphandlas av våra skatter. Det är en inställning som en majoritet av svenskarna har och det är också en inställning som EU-kommissionen och övriga EU-länder nu driver.

Alliansen och Sverigedemokraterna väljer hellre att dra sig in i de ljusskygga hörnen i europeisk politik.