”Här levde och dog våra kamrater”

FABRIKSLIV DEL 3. Här ska jag visa er, säger Wolfgang Walter när han svänger in och felparkerar invid plaketten: ”Här levde och dog våra kamrater – hågkomsten och smärtan lever kvar i oss för evigt”.

– Vi har lyckats få stadsdelen Spandau att sätta upp minnesmärket, säger han i gathörnet med trafiken bullrande runt omkring.

Texten på podiet är det enda synliga spåret av det bostads- och arbetsläger som låg här, där människor tvingades jobba åt Siemens under nazitiden. Varje år hålls här en ceremoni, då bland andra förintelseöverlevaren Leon Schwarzbaum medverkar.

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 2: Lättnad i bruksorten utan bruk

Han fick sitt liv förstört i koncentrationslägret Auchwitz, och var en av dem som valdes ut till slavarbete åt Siemens. Också på koncentrationslägret för kvinnor, Ravensbrück nio mil norr om Berlin, hade Siemens en fabrik.

Stadsdelen Siemensstadt är full av praktfulla röda tegelbyggnader. Där finns Siemens huvudkontor (för Berlin, det för koncernen finns i München) och där finns det enorma mätverket, med ett klocktorn som byggdes för att mäta tryck i långa rör.

– På fjärde våningen hade jag min första arbetsplats, säger Wolfgang Walter och pekar på de spröjsade fönstren.

– Vi bygger moduler för att övervaka en stads elektroniska system. Fungerar inte det kan en hel stad bli utan el.

På andra sidan Nonnendammallee ligger dynamoverket, som så många av byggnaderna uppbyggt igen efter kriget. Där höll Adolf Hitler ett tal 1933. På en filminspelning som finns på internet syns han stå på ett podium och tala till ”sina tyska arbetare”. Den visar också hur han åker därifrån i en allé av raka uppsträckta högerhänder.

Wolfgang Walter är nybliven pensionär efter att ha arbetat på Siemens i närmare 30 år, där han har utbildat personal inom IT. Sedan år 2000 har han varit heltidsfacklig som andre vice ordförande för IG Metall på fabriken, som nu har runt 900 anställda.

Tidigare på dagen mötte han oss på IG Metalls hus i den centrala stadsdelen Kreuzberg, där han tillbringat mycket tid med koncernfackligt arbete. I entrén syns spåren av Hitlers framfart. 1933 var huset övertäckt av nazistiska slagord och den fackliga verksamheten ockuperad av ”den tyska arbetsfronten”.

Wolfgang Walter säger att nu när tiden finns vill han fortsätta gräva i företaget Siemens historia, och sträcker fram en liten broschyr som han var med och tog fram till en konferens 2013, 80 år efter ”Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets” maktövertagande. Där citeras en facklig aktiv som säger att ”stämningen inte var pro-nazistisk” på Siemens.

– Hitler ville få det att framstå som att hela Siemens stod bakom honom. Ledningen hade egentligen inget val. Men den var inte bara objekt, de var subjekt också. Carl Friedrich von Siemens, som ledde företaget då var ingen nazivän, men han var tvungen att samarbeta, eftersom han inte ville att nazisterna skulle ta över helt, säger Wolfgang Walter.

När han själv började på Siemens fick han ingen information om företagets mörka historia. Han kände bara till historien på ett övergripande plan. Nu får de unga på Siemensskolan (motsvarande ett praktiskt gymnasium) en veckas studiebesök i Ravensbrück.

Företagets eget arkiv har inte varit tillgänglig för alla. Men med en ny ledning för drygt tio år sedan blev attityden öppnare, om än inte helt öppen. Åren 1945 till 1950 är en dold period i företagets historia. En del chefer har åtalats för krigsförbrytelse. Ämnet är fortfarande känsligt och personer skyddas, säger han.

Wolfgang Walters fackliga intresse kom inte med föräldrarna. Hans pappa var inte politisk, han överlevde alla åren under andra världskriget i fält som soldat. Efteråt övertog han farfaderns möbelfabrik och pratade ogärna om sina upplevelser. Mamman var sekreterare, och mycket imponerad av nazisternas ideologi i ungdomen.

– Jag tror aldrig hon ändrade uppfattning. Hon sa det aldrig öppet, men jag tror inte det, säger han.

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 1: ”Vi blev dom andra – finnjävlarna”

Själv flyttade han 1969 till Västberlin – styrt av de allierade och fritt från tysk militär – eftersom det var enda sättet att slippa militärtjänstgöringen. Där bodde mest äldre människor och studenter, i alla byggnader syntes spår av kriget och ingen ville satsa på återuppbyggnaden eftersom läget var så osäkert.

När han 1987 fick jobb på Siemens var det ett lugnt och välbetalt jobb, som staten toppade med ”Berlinbonusen”, ett tioprocentigt påslag. Den politiska agendan upprätthöll ett artificiellt liv, säger han.

Så föll muren och med den DDR:s industri.

– Många arbetslösa från Östberlin kom och sökte jobb. Det var början på globaliseringen. Vi hade det tufft med att försvara lönerna, liksom att fabriken skulle vara kvar. Vi var tvungna att acceptera sänkta löner och ob-tillägg, och tillåta bemanningsanställningar. En del av fabriken flyttades till Frankrike, en del köptes av en amerikansk investerare. Men jag har själv haft tur och fick behålla min arbetsplats, säger han.

Historien om Siemensstadt tar sin början på 1890-talet. Då expanderade elektronikföretaget till ny mark utanför Berlin. En hel bruksort – senare stadsdel – växte upp med arbeten, bostäder, natur och fritidssysselsättningar, och med gator med namn som Watt-, Volta- och Ohmstrasse. En del av arbetarbostäderna, som byggdes på 1930-talet, har också tagits upp i Unescos lista över världsarv.

– Det var en väldigt progressiv idé, Siemens tog ett ansvar för arbetarna, för deras frihet, säger Wolfgang Walter.

Nu har företaget sålt av de flesta av byggnaderna och kringverksamheterna. En stor blå skylt med företagsnamnet står kvar på ett av husen, som först sålts till Nokia och senare till ett antal mindre företag. Tvärs över gatan ligger Bosch Siemens designcenter, som inte heller tillhör Siemens längre.

Produktionen av diskmaskiner och kylskåp har överlåtits till Bosch, som dock skriver Siemens på produkterna i tio år till. Siemens satsar inte längre på privatkonsumtion. I stället handlar de största delarna om energi- och automatiseringssystem, generatorer, vind- och vattenkraft. Ägandet delas på många för att inte en stor investerare ska kunna köpa upp och sedan göra som den vill.

Vi går en sväng i området. Det är skiftbyte på Schaltwerk och en man i röda byxor, som arbetarna har, är på väg in genom spärrarna. Området bär spår av bruksortsmentaliteten, anser Wolfgang Walter. Det är prisvärt att bo här, men den som vill bo hippt får leta sig till andra stadsdelar.

En bit bort ligger en övergiven pendeltågsstation. ”Bahnhof Siemensstadt” har det stått på väggen men av det första ordet är bara ”hof” kvar. Siemensbahn byggdes i slutet av 1920-talet åt arbetarna. Men sedan början 1980 står pendeltågslinjen och förfaller. När muren byggdes 1961 fortsatte S-bahn drivas av östtyska staten. Västberlinare som inte ville stötta den östtyska regimen började bojkotta den. I stället byggdes tunnelbanenätet ut.

Nu har naturen intagit spåret, björkar växer längs kanterna uppe på stålkonstruktionen, som höjer banan över marken. Om Förintelsen och vikten av att hålla liv i historien pratas det om på samhällsnivå, säger Wolfgang Walter, men på företagsnivå – nej, där var han tillsammans med fem tio andra anställda rätt så ensam. För ungdomar är historien så svår att ta till sig.

– Nu ska jag leta i arkiv och se om jag kan identifiera personer som varit medlemmar i facket och varför de fängslades. Hur var deras liv och vad hade de för funktion?

Att bevara historian är också bra för facket, som har en tendens att bara leva i nuet:

– Även om du inte är personligen skyldig, så måste du bära med dig det som landet har gjort. Du måste bry dig om du bor här, det är min åsikt.

Skillnad i inställning

Tyska IG Metall organiserar så väl arbetare som tjänstemän. På mätverket är uppskattningsvis 50-60 procent av arbetarna organiserade, men bara 20 procent av tjänstemännen. IG Metalls ordförande var arbetare och Wolfgang Walter, som var viceordförande, var tjänsteman. ”Tjänstemännen har en annan mentalitet, de tror de har säkra jobb och har lärt sig att klara sig själva, det är svårt att organisera dem”, säger han.