LEDARE SPECIAL:
Med ett stänk av trötthet kommenterade på torsdagen LO-ekonomerna i sin höstrapport det nya överskottsmålet för statens budget. Det märks att de inte är nöjda, och de drar den enda rimliga slutsatsen: överskottsmålet borde inte ha sänkts.
Det borde i stället ha avskaffats helt.
Och visst har de rätt. Det tyckte också så gott som alla beslutsfattare när det ekonomiska ramverket skulle ses över. Men så kom något emellan, nämligen Alliansens försök att slänga in överskottsmålet i kampen om vilket block som kunde framstå som minst slösaktigt.
Så i stället för att ta bort överskottsmålet, som tidigare var att statens budget skulle gå med ett överskott på en procent av BNP under en konjunkturcykel, så sänktes det bara. Den nya målet sattes till 1/3 procents överskott.
Detta nya, meningslösa och rent menlösa mål på 1/3 procents överskott tävlar därför om att vara efterkrigstidens mest tydliga exempel på då vederhäftigt underbyggda ekonomiska argument fått ge vika för politisk tjofaderittan-logik.
Före valet var en samsyn nära. Överskottsmålet var en kvarleva från efterdyningarna av 1990-talets ekonomiska kris och stålbad, med en ursprunglig uppgift att hjälpa upp svensk ekonomi och komma tillbaka till en sund nivå på statsskulden. Sedan dess har målet genomgått vissa tekniska förändringar men lever vidare, trots att de problem det skulle rätta till för länge sedan har försvunnit.
De pengar som fortfarande sätts av för att uppnå målet behövs nu mer för att skapa jobb, bygga vägar, bostäder och andra efterfrågade investeringar.
I realiteten hade Anders Borg under sin tid som finansminister dessutom redan börjat avskaffa överskottsmålet och låg på ett mycket stort underskott i statens budget i stället för något överskott alls.
Och kanske skulle överskottsmålet utan större åthävor också ha kunnat avskaffas om den borgerliga Alliansen hade vunnit valet 2014. Men nu vann de rödgröna. Och därmed blev Alliansens politiska retorik viktigare än att skapa ett ändamålsenligt ramverk för svensk ekonomi. Bärande i Alliansens ekonomiskpolitiska profil under det första året efter valet var ju att försöka befästa myten om att Anders Borg hade varit en ansvarsfull finansminister medan de rödgröna nu skulle utmålas som ansvarslösa slösare av statens pengar.
Det som alla visste, att överskottsmålet hämmade ekonomin i stället för att främja den, kunde då inte längre sägas med samma borgerliga emfas.
Bilden skulle ju vara att Magdalena Andersson var den som var ansvarslös. När Socialdemokraterna sa att de ville avskaffa överskottsmålet och i stället använda pengarna till annat kunde ju därför inte Alliansen hålla med.
Det retoriskt naturliga blev då att säga att överskottsmålet måste vara kvar och att Magdalena Anderssons vilja att avskaffa det bara var ett bevis på hur oansvarig hon var, detta alltså trots att Magdalena Andersson höll sig betydligt stramare runt överskottsmålet än vad Anders Borg hade gjort.
Och efter några vändor i förhandlingsrummet (där man verkligen kan undra hur argumentationen lades fram) enades alla om den fullständigt ologiska, ur luften tagna nya procentsatsen, statens budget ska gå med 1/3 procents överskott över en konjunkturcykel.
Så visst blev det en ändring i den riktning som alla egentligen ville ha. Men de pengar som blev kvar i de 1/3 procenten kommer inte att kunna användas utan sätts in på banken i stället för att skapa jobb eller gå till nya vägar och bostäder.
Alliansen offrade jobb och bostäder för att med näbbar och klor försöka banka in föreställningen om att Anders Borg var en bättre finansminister än Magdalena Andersson. Vilket de dessutom fullständigt har misslyckats med.
Enligt de nya reglerna ska överskottsmålet omprövas varannan mandatperiod. Så om åtta år får vi alltså chansen igen. Förhoppningsvis lyssnar alla politiker då mer på fakta än låter politiskt käbbel försämra vår ekonomi.
