En suck av lättnad i bruksorten utan bruk

– Det blev en uppdelning i ”white collars”, de fina, och ”blue collars”, vi på golvet, säger Ingrid Hanke som var IF Metalls klubbordförande på Element six. Foto: Johan Gunséus

– Det blev en uppdelning i ”white collars”, de fina, och ”blue collars”, vi på golvet, säger Ingrid Hanke som var IF Metalls klubbordförande på Element six. Foto: Johan Gunséus

FABRIKSLIV DEL 2. Vad händer med en bruksort när själva bruket försvinner? Tidigare klubbordförande Ingrid Hanke står utanför det enorma tömda tegelkomplexet i Robertsfors. – Jag känner bara: Fy fan, vad skönt, säger hon.

LÄS OCKSÅ Fabriksliv del 1: ”Vi blev dom andra – finnjävlarna”

Fram till gallerporten rullar en bil med släpvagn märkt Skellefteå museum. En av de tidigare 180 anställda i diamantfabriken drar passerkortet. Han har lånat släpet och samlar material för att bevara den unika industrihistorien: tillverkningen av världens första syntetiska diamant, och hoppas på ett museum som ingen vet om det blir av.

Fram till industriområdet, som fortfarande ägs av irländska Element Six, går Aseavägen söderifrån, döpt efter företaget som stod med tomma lokaler och först etablerade diamanttillverkningen i orten på 1950-talet.

Från öster kommer Fabriksvägen, och längre ned längs med Rickleån som skär samhället mitt i tu löper Seth Kempes väg, namngiven efter en industriman vars familj byggde samhället kring bruket. Bruket som i sulfitfabriken; först senare tog diamantfabriken över såväl byggnad som rollen som ortens största arbetsgivare.

– Alltså, förtydligar Ingrid Hanke.

Självklart skulle hon ha velat att diamantfabriken fortsatt spela den viktiga roll för samhället som den gjort genom åren, och för hennes egen del som anställd sedan slutet av 1970-talet.

Med en generös, omhändertagande arbetsgivare. Som bjöd på grillfester, julfester med julklappar till barnen, långa ledigheter. Som såg till helheten – att den som mår bra också jobbar bra. Så hade många också jobbat där i 30-40 år.

Men som det var de sista åren, ur det fackliga perspektivet – nej, folk hade gått sönder om det fortsatt, säger hon. Den irländska arbetsgivaren hade ”jävlats i så många år”.

Dagen efter strömmar besökarna till Centrumhuset på Storgatan, mitt emot Ica. Det är premiär för Diamantfolket av konstnären, filmaren och tidigare Robertsforsbon Sara Jordenö och biosalongen som tar 250 besökare blir nästintill full (tätorten har 2 000 invånare).

På vita duken får vi följa tidigare anställda på Element Six, när de för första gången efter nedläggningen besöker de tomma fabrikslokalerna och noterar tystnaden. Ingrid Hanke säger att varken facket eller arbetstagarkonsulten förstod nedläggningen utifrån de underlag som presenterades. I en scen berättar Birgitta Jonsson att hennes dotter Linda Nilsson kom till Diamantfabriken ”med modersmjölken”. Vid skiftbyten överlämnade den ena föräldern henne till den andra.

”Det var en stor sorg” och ”Det svider”. Orden är Linda Nilssons och hennes mamma Birgitta Jonssons, som båda hade sina yrkesliv på Element six.

”Det var en stor sorg” och ”Det svider”. Orden är Linda Nilssons och hennes mamma Birgitta Jonssons, som båda hade sina yrkesliv på Element six. Foto: Johan Gunséus

En annan scen är från ett arbetslöshetskafé där en person från Vuxenskolan lanserar Linkedin, och idén om att sälja sin profil på nätet, till de före detta fabriksarbetarna: ”Handelsvaran är ni själva”, säger han. Och det här med att blogga – vet de om att det går att tjäna pengar på smink?

Linda Nilsson och hennes mamma har liksom de övriga tidigare anställda fått en specialvisning i fabriksbyggnaden. Nu kommer de till Centrumhuset för att lyssna på den efterföljande debatten mellan filmaren och representanter för fack, kommun och länsstyrelse, i hörsalen ”Diamanten”. Linda Nilsson var klasskamrat till Sara Jordenö i skolan. Som alla barn till anställda fick de båda sommarjobb i fabriken.

Sara Jordenö minns kapslarna med grafitpulver som skulle utsättas för ett enormt tryck. Hon blev så intresserad av materialet att hon smugglade ut lite och gjorde en skulptur – ”det vet de inte om”.

Andra sommaren jobbade hon på lönekontoret och skickade ut lönebesked. Det blev en ögonöppnare, nyckeln till ett slags system: Varför tjänade en del mer än andra?

LÄS OCKSÅ Krönika: ”Industrisamhället är i förändring” – Charlotta Kåks Röshammar

Hon övervägde inte att fortsätta i sin fars fotspår (han var ingenjör och hade uppfunnit några av diamantpressarna, som nu står kvar i fabriken och som Element Six är rädd för ska komma i någon konkurrents händer).

– Jag tror inte att det var en klassfråga. Snarare har det att göra med att jag är homosexuell och konstnärlig och inte har så lätt att passa in på en mindre plats, säger Sara Jordenö, som bor i USA.

– Men folk retar mig för att jag hela tiden återvänder till Robertsfors, säger hon som under elva år har undersökt orten som konstnär.

För Linda Nilsson blev sommarjobbet början till ett yrkesliv. 2001 varslade fabriken och då fick hon gå.

– Det var en stor sorg, då, säger hon. Hon fick nytt jobb, men så ”ringde de igen” och hon kom tillbaka.

– Det var det jag kunde. Och jag har alltid trivts tack vare arbetskamraterna.

Lindas mamma, Birgitta Jonsson, var produktionsledare för 47 personer.

– Jag har gjort slut med företaget. Jag kommer att klara mig, jag är över 60 år. Men det var jobbigt. Koncernen går ju miste om den enorma kompetensen som fanns hos alla anställda. Det svider, säger hon.

– Nu gläds jag åt att det gått så bra, säger Maij Ek om läget på orten.

– Nu gläds jag åt att det gått så bra, säger Maij Ek om läget på orten. Foto: Johan Gunséus

Till filmvisningen har Maij Ek kommit. Hon jobbade tidigare på Arbetsförmedlingen och har varit med om många nedläggningar på orten. Då gick snacket: Bara inte diamantfabriken lägger ner!

– Jag var så inkörd på det, så när det började ryktas om nedläggning kände jag chocken. Men nu gläds jag åt att det gått så bra. Det är inte många som fortfarande är arbetslösa. Och kommunen är så företagarvänlig, säger hon och tillägger att det inte synts vilka som styrt. Nu är styret rött för andra perioden i kommunen, som tidigare näringsminister Maud Olofsson nyss har lämnat och där Centern är stark.

– Hela samhället har fått ett uppsving, med lekplatser, nya björkar, det är upprensat. Äldrevården är den bästa och ett nytt hyreshus är på gång. Det finns inget negativt i samhället här, säger hon. Det är roligt i Robertsfors.

Ingrid Hanke deltar i en arbetsmarknadsåtgärd tillsammans med gamla kolleger, som kallas Asap. Arbete, studier, praktik – så fort som möjligt, som den engelska förkortningen antyder. Hon funderar på att starta ett återbruk, av återvunna saker, som ska drivas med hjälp av människor som står utanför den ordinarie verksamheten.

Ingrid Hanke, som växt upp i Mälardalen där det fanns gott om ”gods och von”, noterade att Robertsfors inte var ett klassamhälle på samma sätt. Chefen var också ens granne. Och alla handlade på samma Ica, ”Ica Diamanten” på Storgatan. Däremot med en bruksanda som kunde betyda missunnsamhet och en gemenskap svår för nykomlingar.

Men när den sista lokala chefen, ”riktiga industrimannen”, försvann, blev stämningen annorlunda. Element six står enligt hemsidan för ”lika möjligheter, ömsesidig respekt, mångfald, rättvisa”. I stället blev det en uppdelning i ”white collars, de fina, och blue collars, vi på golvet”, säger Ingrid:

– Arbetarna, den grå massan, kunde man handskas med hur som helst.

– Nej, ingen där kom med något intelligent, säger Lennart Pettersson ironiskt.

– Sluta gruva dig, säger Marlene Åhdin till Jan-Olof Lundström som ska söka nytt jobb.

– Sluta gruva dig, säger Marlene Åhdin till Jan-Olof Lundström som ska söka nytt jobb. Foto: Johan Gunséus

Han har fått nytt jobb som reparatör på gjuteriet ett stenkast bort. Själv såg han möjligheten att göra något annat. Men han vill inte att någon ska få intrycket av att det går bra att lägga ner en fabrik hur som helst.

– Jag blev djupt deprimerad över alla mina arbetskompisar som jag vet drogs med diverse sjukdomar och handikapp, hur ska de få jobb när det är nog så svårt när du är frisk?

De gläds ändå åt att de allra flesta har klarat sig bra. Men om de 28 000 kvadratmeter stora lokalerna förblev tomma – det vore det allra sorgligaste, anser Ingrid Hanke.

Helst skulle de vilja se flera olika verksamheter, och slippa utländskt ägande.

Vid ett skrivbord sitter Jan-Olof Lundström, tidigare montör på Element six. Han ska söka ett jobb som vaktmästare på skolan. Men han drar på det. Först: Kommer han få jobbet? Och sen: Hur ska han klara det?

– Vi försöker få honom att sluta gruva sig, säger de andra.

Konstfilm om förändringsprocessen
Salongen är fullsatt när filmen Diamantfolket visas i Robertsfors.

Salongen är fullsatt när filmen Diamantfolket visas i Robertsfors. Foto: Johan Gunséus

Filmen Diamantfolket är resultatet av ett uppdrag från Statens konstråd i serien Industrisamhället i förändring. Curator är Lisa Rosendahl. Hon ville skildra den förändring som pågår i Sverige, till stor del utan att uppmärksammas, genom olika konstnärskap.

– Det som händer nu är inget vi kan värja oss mot. Många känner att de förlorat möjligheten till kontroll över sin arbetssituation, de blir en bricka i ett globalt spel”, säger Lisa Rosendahl.

– Jag hade bilden av att vi tog hand om arbetare i Sverige, men det är inte alls så jämfört med till exempel Tyskland. Det är billigt att lägga ner fabriker här, säger hon.

Lisa Rosendahl från Statens konstråd och Sara Jordenö, filmregissör.

Lisa Rosendahl från Statens konstråd och Sara Jordenö, filmregissör. Foto: Johan Gunséus

Att filmaren och konstnären Sara Jordenö själv kom från Robertsfors och hade följt platsen konstnärligt under tio år skapade en ”unik möjlighet”, enligt Lisa Rosendahl.

– Jag ville göra något precist i förändringsprocessen. Inget monument, ingen skulptur i centrum att minnas vid, säger Sara Jordenö själv.

Svenska diamanter
Uppfinnaren Baltzar von Platen gjorde under 1930-talet försök med att pressa kol under högt tryck och i hög temperatur för att framställa diamanter. Senare övertog hans assistent Erik Lund-blad och Asea över, och blev först i världen att producera syntetiska diamanter för borrspetsar och glasskärare. Källa: Tekniska museet

Charlotta Kåks Röshammar
08-725 52 10

Kommentera den här artikeln