Vi måste stå upp för aborträtten

Torun-webbkronika515px

En högtalarröst ropar ut vanliga barnnamn på Sergels torg i Stockholm. En grupp har samlats för att protestera mot att Sverige överväger möjligheten att lagstifta om rätten till fri abort. Demonstranterna på torget menar att dessa barn inte skulle födas om kvinnor fick möjlighet att själva bestämma över sina kroppar.

I dokumentären om Grupp 8 som jag lyssnar på medan vi kör genom den värmländska skogen berättar en av medlemmarna hur hon och några till då började skandera ”vi vill ha fri abort” med följd att hon blev spottad på.

Kort efter demonstrationen på Sergels torg kommer ändå lagen om rätten till fri abort. Kvinnor i sverige kan äntligen slippa genomgå osäkra aborter i hemlighet eller försöka ta sig till Polen där aborter då var lagligt om en kunde betala för det. Det känns som evigheter sedan.

Men jag inser att mina föräldrars generation passerat tonåren innan lagen klubbades igenom. Och när jag läser tidningen efter att dokumentären är slut, och bilen bytts mot tåg, påminns jag om hur skört det som känns självklart fortfarande är.

En artikel i Aftonbladet beskriver situationen i Texas. Där är mödradödligheten numer högst i västvärlden. Det efter att man infört strängare abortlagstiftning och minskat de ekonomiska resurserna till kvinnosjukvården som utför aborterna.

På bilden som illustrerar reportaget sitter abortmotståndare utanför en av de kliniker som fortfarande finns kvar. I Sverige kan jag gå till jobbet varje dag utan att mötas av hot eller bilder på foster utanför entrédörren.

Här har abortmotståndare utvecklat mer sofistikerade metoder. I Nyköping har en barnmorska stämt landstinget eftersom de inte erbjudit henne en anställning när hon informerat om att hon vägrar medverka vid väsentliga delar av den abortsjukvård som bedrivs av barnmorskor vid sjukhusen. Hon förlorar i tingsrätten. Förra året pågick ett liknande rättsfall med samma domslut, som nu är överklagat och ska tas i Arbetsdomstolen.

Det får mig att tänka på hur och när det är rimligt att göra politik av sina erfarenheter som vårdpersonal. För abortvården är och verkar fortsätta vara en politisk fråga, som också vårdpersonal väljer eller tvingas välja att ta ställning i.

I Texas behöver den sjuksköterska eller barnmorska som väljer att jobba med abortsjukvård ibland eskorteras av säkerhetspersonal till och från jobbet. I Sverige väljer abortmotståndare att först söka tjänster, sedan informera om att de kommer att vägra utföra delar av arbetet och därefter stämma den arbetsgivare som då meddelar att de inte kan erbjudas jobbet. För båda handlar det såklart om politik.

Också för mig. För enligt den etiska kod som utöver lagar och kompetensbeskrivningar styr vårt arbete är sjuksköterskans uppgift bland annat att främja hälsa och förebygga ohälsa, att ge vård till den med störst behov och att skydda våra patienter när medarbetares handlade riskerar att skada deras hälsa.

Och vi vet att om aborträtten inskränks, skulle antalet oönskade graviditeter vara detsamma, antalet illegala och osäkra aborter fler och mödradödligheten högre. Därmed blir det vår professionella skyldighet att ta ställning och stå upp för rätten till fri abort.

Arbetet

Kommentera den här artikeln