Enda möjliga kompromissen
Intresset för och diskussionerna om LO-samordningen har så här långt nästan uteslutande handlat om huruvida förbunden förmår hålla ihop. Få, om någon, har talat om vad samordningen ska innehålla för att vara värd alla ansträngningar och kompromisser.
Två misslyckade samordningsförsök inom LO under de senaste fem åren har skapat osäkerhet kring federationens roll som samordnare av förbunden när det gäller avtalsrörelser.
Ytterligare ett misslyckande i år skulle naturligtvis för lång tid omöjliggöra ett samordnat uppträdande. Så visst har det funnits starka drivkrafter för att bli överens den här gången.
Inte minst har förbundsledningar och LO-ledningen känt av förhoppningar och krav från medlemmarna. Hos dem är tilltron till och önskan om en LO-samordning mycket stark.
Tidigare misslyckanden har förklarats av oförenliga synsätt när det gällt både graden av låglönesatsningar och hur jämställda löner ska kunna uppnås. Det har av självklara skäl ökat spänningen och spätt på omvärldens intresse. Att LO-förbunden uppträder enat och driver gemensamma krav i avtalsförhandlingarna 2017 är en stor framgång för fackföreningsrörelsen.
Och samordningen är tveklöst också populär bland snart sagt alla andra aktörer på lönemarknaden. Den stabilitet som uppstår när LO-förbunden agerar gemensamt minskar riskerna för oreda och kaotiska förhandlingar.
Om sammanhållning är ett välkommet styrkebesked så måste emellertid innehållet i den kommande samordningen beskrivas som klent. Men sanningen är att den föreslagna låglönesatsningen kan sägas vara den enda möjliga kompromissen. Utan den – ingen samordning över huvud taget.
Att den föreslagna låglönesatsningen ska bidra till att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män är inte särskilt sannolikt. De extrapengar som de lägst avlönade (oftast kvinnor) kan hoppas på handlar i bästa fall om någon eller några extra tiondelar av en procent, inte mer.
De exakta lönekraven är, när detta skrivs, inte fastställda. Men allt talar för att försiktighetsprincipen råder när lönekravet för 2017 spikas.
En bra utgångspunkt för en gissning är förra årets lönekrav, 2,8 procent. Lägg till några tiondels procent och det kommande lönekravet landar med stor säkerhet på 3 procent eller just över.
Låglönesatsningen är utformad som ett krontalspåslag, lika till alla som tjänar under 24 000 kronor i månaden. Det blir med ovanstående procentuella lönekrav någonstans mellan 720 och 750 kronor mer i månaden.
Men så är det ju det här med förhandlingar. Med arbetsgivarna med i leken förvandlas fackliga krav till sist till avtal och då är siffrorna lägre. Det gäller både procenten och krontalet.
Tommy Öberg
