Med två år kvar till valet skådar vi just nu ett lågintensivt inbördeskrig i samtliga fyra Allianspartier. Striden gäller den eggande möjligheten att gripa makten genom att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Det är en kamp som kan avgöra Sveriges hela framtid. Och det är en kamp där ett SD-samarbete kräver att partierna överger delar av sina humanistiska principer.
Redan tidigare har Moderaterna ställt sig med vardera benet över avgrunden. Partiledare Anna Kinberg Batra hävdade nyligen att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, men hon ville trots upprepade frågor, inte räkna bort dem som stödparti till en alliansregering.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor gick steget längre och sa att Sverigedemokraterna inte alls är ett rasistiskt parti, en ståndpunkt hon någon dag senare tog tillbaka. Men möjligheten att samarbeta med SD har Kristdemokraterna redan öppnat genom att bryta decemberöverenskommelsen. Och i förra veckan hörde vi Jan Björklund säga att Sverigedemokraterna borde bjudas in till regeringens fortlöpande samtal.
Det råder ingen tvekan om att borgerligheten grubblar. Nu formas strategier inför valet 2018. Nu ska vägen mot regeringsmakten stakas ut. Nu blir frågan om Sverigedemokraternas roll vid ett regeringsskifte högaktuell.
Och om Sverigedemokraterna bjuds upp till dans kan vi mycket väl skåda början till ett borgerligt sönderfall. Att driva en borgerlig allianspolitik som ökar klassklyftor och motsättningar mellan grupper kommer att bli mycket svårt med ett stödparti som bygger hela sin politik på att utnyttja just dessa motsättningar och klyftor.
Det faktum att demokratin inte har levererat till alla har ju varit Sverigedemokraternas mest vinnande koncept. En snarlik debatt förs i USA runt frågan om hur en dåligt påläst hatpolitiker lyckats bli republikanernas presidentkandidat. Hade Trump verkligen kommit så långt om klassklyftor och motsättningar inte ökat så markant?
Fram till nyligen, när det amerikanska facket för anställda i snabbmatsrestauranger slutligen lyckades driva igenom löneökningar, hade reallönen för de anställda på snabbmatskedjor inte ökat sedan 1970-talet. För restauranger utanför avtalen är lönerna fortfarande inte höjda.
Hade Trump i dag fått massorna med sig i hat mot sydamerikaner, svarta, muslimer, ”pk-journalister” med flera om inkomsterna för de många lågavlönade inte medvetet hållits tillbaka?
Ett borgerligt försök att driva en egen politik uppblandat med lite SD-stöd och SD-retorik kan därför få motsatt effekt. Sverigedemokraterna ökar och alliansen minskar.
Kriget inom borgerligheten var det uppenbara skälet till att Stefan Löfven nyligen bad Alliansen om svar om vägval. Löfvens tydliga ambition är att förmå Centern och Liberalerna att hellre rikta sina blickar mot en blocköverskridande lösning i stället för att vända sig mot SD.
Men vilken av de stridande borgerliga fraktionerna som vinner är fortfarande oklart. Här finns de som redan i dag stöder SD:s invandringspolitik och som därmed också godkänner nya ramar för demokratin, här finns de som tvärtom grundar sin politik på alla människors lika värde och som säger blankt nej till SD. Och slutligen de som tror att Sverigedemokraterna kan tuktas till ett borgerligt lydparti.
Om alliansen slutligen väljer att samarbeta med SD och vi dessutom ser en rödgrön valförlust i nästa val riskerar vi att snart få en mycket stark svensk Trump eller en Åkesson som bygger murar och vänder folk mot folk. Allt medan de borgerliga partierna sjunker ihop som övervispade sockerkakor.
