Industriarbetares rörelser – som en dans

På S:t Eriksplan i Stockholm står en grupp människor och utför ett slags långsam dans. De rör främst armarna, sträcker ut, vrider, pressar. I ett läge står de tätt ihop, i ett annat har de spritt ut sig på asfalten där torsdagskvällens vanliga besökare sicksackar förbi.

En del fortsätter oberörda, andra stannar till och frågar vad det är som händer. Regnet tilltar och tunnelbaneuppgången med sina stora fönster blir åskådarplats.

Det är rumänska Aleksandra Pirici som visar sitt verk ”Arbetets monument”, inköpt förra året av Statens Konstråd i serien Industrisamhället i förändring och uruppförd i Göteborg. Direktör Magdalena Malm har velat utvidga idén om konst i offentliga rum; den behöver inte vara beständig.

Genom intervjuer med industriarbetare på SKF i Göteborg har Alexandra Pirici undersökt arbetets förändrade rörelsemönster från 1970-talet och framåt.

I verket rör sig gruppen långsamt, och rörelserna som krävt stor ansträngning blir här mjuka och behagliga, vilket industriarbetarna själva reagerade på, säger Alexandra Pirici. Men själv ville hon genom sitt minnesdokument såväl visa på industrisamhällets faktiska rörelser som övergången till postindustriell ekonomi (det mindre fysiskt ansträngande arbetet, men också själva dansen som ett kreativt arbete).

Dessutom ville hon spekulera i en tänkbar framtid. Till exempel pågår uppförandet fyra timmar – kanske framtidens arbetstid, funderar hon. Och behöver arbete – och vår bild av det – vara hårt?

”Arbetets monument” uppfördes i förra veckan på olika platser i Stockholm (Kista, Skärholmen, Norrmalmstorg, Medborgarplatsen) – med i sig olika förhållande till och historik kring arbete.

Charlotta Kåks Röshammar
08-725 52 10

Kommentera den här artikeln