Varför ska jag sjunga nationalsången?

duraidwebbtopp

Det sägs att fotbollen blivit en symbol för det nya Sverige. Att där gatorna och maktkorridorerna blivit råare och kallare, har läktarna blivit mildare och varmare. Mer toleranta och accepterande. Mer inkluderande.

Jag satt och kollade på grabbarnas fotbollsmatch i OS häromdagen. Såg att några spelare inte sjöng med i nationalsången. De som ser ut som jag alltså. Jag kan inte heller nationalsången av någon anledning. Inte många andra förortare heller, skulle jag gissa.

Ett par dagar senare uppmanar den tillträdande landslagsbossen i sitt sommarprat i P1 sina spelare att lära sig nationalsången. På presskonferensen efter att Sverige åkt ut ur turneringen frågar kvällspressen lagkaptenenen varför han inte sjunger med. Den unge grabben inleder med att försäkra sin kärlek för Sverige. Bedyrar hur stolt han är över att kalla sig kosovoalban och svensk.

Att han alltid kommer att vara stolt över att representera Sverige vart han är reser, och att många människor med utländsk bakgrund känner tacksamhet för allt landet gjort för oss. Det är inte det som är problemet.

För är det inte så att vårt älskade Sverige bara betraktar oss som ett hot mot dess kulturarv, folk, språk, seder, värderingar, flagga och nationalsång? Varför ska jag då sjunga för henne? Det är inte min nationalsång, inte min flagga heller. Hade jag bott i ett land som inte tvingat mig att underordna mig majoritetens dominans, fått mig att acceptera ett lägre människovärde, lärt mig kväsa mina protester, förnekat mig rätten till min egenart, då hade det kanske varit lättare att lära sig sången och sjunga med.

Häri vilar också ett stort våld. I och med att jag blir betraktad som ett hot, något avvikande, en främling, blir också själva sjungandet ett våld mot mig själv. Alltså tvingas jag vända mig till överhögheten, hålla mössan i hand och säga: jag är inget hot mot dig, snälla acceptera, tolerera mig. Låt mig leva här, du tillhör allt det upphöjda som jag ska eftersträva, jag lovar att bli som du.

Hur kan en person som tillbringat hela sitt liv i Sverige fortfarande bli betraktad som en främling 30 år senare? Om jag hade tillåtits få känna mig hemma, fått göra platsen till min, då hade det varit lättare att lära sig sången. Då hade kanske många andra förortare, avvikande, normbrytande, också sjungit med.

Sjung nationalsången, säger någon. Bär flaggan med stolthet, säger en annan. Jag lyssnar noga och hör: underordna dig. Bli som folk, gör avkall på din egenart. Assimilation och nationalism i nötskal.

Att sjunga för ett land, att bära dess flagga, att vilja dö en tidig martyrdöd, det förutsätter att man tillåtits bli en del av nationen på samma villkor som resten av befolkningen. Fått ta del av högtider, historia, demokrati, fri- och rättigheter. Alltså fått vara den man vill vara: oavsett hudfärg, livsåskådningar, trosuppfattningar eller bekännelser. Inte med våld, repressalier och tvång.

Journalisten och författaren Duraid al-Khamisi är ny krönikör i Arbetet. Förra hösten utkom hans roman Regnet luktar inte här (recenserad i Arbetet nr 27/2015)

Arbetet

Kommentera den här artikeln