Därför vill vi se flyktingepos på film

Ut- och invandrarfilmer översköljer biografpubliken sedan döden på Medelhavet blivit en del av vår dagliga nyhetskonsumtion. Men där journalistiken brister i långtidsperspektiv har filmare möjlighet att stanna kvar hos människorna som söker ett nytt liv.

Den 2 september är det premiär för dokumentärfilmen Bortom Lampedusa, som i februari vann guldbjörnen på Berlins filmfestival (originaltitel Fuocoammare). Det är ännu ett bevis på att dokumentären fortsätter flytta fram sina positioner, här genom en etablerad regissör som under ett år dröjt sig kvar vid Medelhavets flyktinginferno.

Det verkligt intressanta är ändå filmens förskjutning: hur den växlar från båtflyktingarnas uppenbara öde till lokalinvånarnas mindre dramatiska vardag. Mellan registrering och gestaltning låter regissören Gianfranco Rosi kameran i stigande grad vila på de bofasta, särskilt en tolvårig fiskarson som skjuter slangbella och utforskar omgivningen på sitt eget sätt. Hans avlägsna koppling till havets katastrof är pappans båt, som numera landar flyktingar i stället för fiskar innanför relingen, mindre av välvilja än för att sätta spagetti på matbordet.

Sammantaget är det ett grepp som breddar och berikar bilden. Samma sak gällde delvis för Mediterranea som invigde Stockholms filmfestival i november. Till filmens förtjänster hörde inte minst skildringen av den kalabriska odlarfamiljen. Som fruktsam kontur till båtflyktingarnas desperata sökande efter en bättre lott verkade den inhemska familjens nedärvda beteenden runt apelsinplantagen.

Det är en nog en naturlig utveckling för de flyktingepos som på senare tid översköljt konsten, filmmediet inte minst. Genren expanderar; bara sedan Lampedusa hamnat i centrum har olika former av ut- och invandrarfilmer fått en renässans.

Där journalistiken brister i långtidsperspektiv tycks dramatiker och filmare bättre lämpade att dröja sig kvar på platsen. Efterfrågan närs också av något tidlöst: att se människor söka sig till nya, föregivet bättre världar. Och däremellan kulturkrockarna, ideal varvat med pragmatism, anpassningsförmågan.

En milstolpe bland dessa filmer är förstås Jan Troells tvådelade filmatisering av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, från den småländska myllan till den amerikanska drömmen i Minnesota. I februari i år gav dvd-kreddiga Criterion Collection ut filmerna i nyrestaurerat skick.

När det begav sig 1971 sågs Utvandrarna av 1,6 miljoner svenska biobesökare. Den Oscarnominerades som bästa utländska film och lanserades året därpå som ”amerikansk”, nedklippt (av regissören själv) och dubbad (Max von Sydow och Liv Ullmann gav även här röst åt Karl Oskar och Kristina). Ytterligare fyra Oscar siktades, bland annat för bästa film och regissör, men ingen roddes i hamn.

Detta är inte en fotnot i svensk filmhistoria, utan ett avsevärt kapitel om hur svenskheten på allvar satte avtryck i filmens värld. Av bara farten gick von Sydow och Ullmann vidare till utländska karriärer som varar än. Troell gjorde det likaså, men med större påstötningar och ett tidigt avslut.

Förutsättningarna för en varaktig framtid på andra sidan Atlanten tycks variera betänkligt. Man kan lugnt konstatera att den försynte Troell, uppväxt med kamera i hand men i övrigt oskolad, inte var ämnad att bli den handfasta Hollywoodregissör som exempelvis Lasse Hallström senare blev.

I det avseendet hade Troell heller inte lika lätt att gå upp i det amerikanska och assimilera sig som Karl Oskar. Men så var jordmånen också något bättre för Troell i Filmsverige än vad den var för jordbrukarna i det småländska stenriket.

Året efter Utvandrarna kom Nybyggarna, som sågs av knappt en miljon på hemmaplan men möttes med bättre kritik. Tillsammans utgör filmerna mer än sex timmar outplånligt emigrantepos. Samma förlaga har därefter blivit föremål för musikalen Kristina från Duvemåla samt ett antal pjäser, senast Mats Eks långkörare på Dramaten, buren av sin rika koreografi. 2018 är det tänkt att produktionsbolaget SF Studios – nytt namn på Svensk Filmindustri – ska ha premiär med en ny version av Utvandrarna. För manus svarar Petter Skavlan (Kon-Tiki) och regisserar gör Daniel Espinosa – alltjämt på svenska och i dåtida miljö.

Det är som om hela idén om svenskhet, både vår egen och andras, finns representerat i dessa berättelser: det jordnära, det anspråkslösa, det lutherskt strävsamma. Mer specifikt, vad är det i Troells filmer som fortsätter gripa tag så? Är det von Sydows och Ullmanns svårslaget episka prestationer? Att saker får ta tid, att åskådaren får vara med karaktärerna så länge? Är det regissörens visuella tålamod, kombinationen av poesi och realism? Förmågan att, med i dag vitt gångbar framgångsretorik, gifta det lokala med det globala?

Eller finns svaret snarare i det tematiska? Kampen mot överheten, mot naturen å ena sidan, samhällets och kyrkans förmynderi å den andra. Naturskildringarna, på båda sidor Atlanten? De vanliga människorna, inte minst den principfaste Karl Oskar som ändå vet att ta saken i egna händer, i stället för att lämna sitt öde åt gud eller någon annan?

”Svenska åskådare kan glädjas åt att samhällsutvecklingen gått vidare och likaledes se tillbaka på det förgångna med ett visst vemod”, skriver filmvetaren Rochelle Wright i Filmhäftet 2000.

Samma sak gäller nog delvis för en utländsk publik, inte bara de som i första, andra, eller senare släktled ut- och invandrat med olika resultat. Utan också de som aldrig vågade eller ens behövde mönstra på resan.

Utöver kampen mot sociala orättvisor, för individens rätt, rymmer berättelsen en inte oviktig fördragsamhet. Aldrig med ett budskap om att bli vid sin läst, men heller inte att allt blir bättre på den andra sidan, i den nya världen.

Jon Asp

LÄS ARBETET KULTURS MIGRATIONSTEMA

Att fortsätta sjunga trots allt

Bearbeta med både barn och vuxna

Berättelser från förvaren