2017 blir ett ödesår för LO
Månaderna efter LO-kongressen 2012 beskrevs som direkt avgörande för Landsorganisationen i allmänhet och den nyvalda ledningen i synnerhet. En framtida stark federation förutsatte en genuin samordning av den då väntande avtalsrörelsen. Något misslyckande fanns det inte utrymme för. Och för fyra år sedan höll federationen ihop trots påfrestningarna.
När det nu är dags igen att försöka enas är beskrivningen om ett ödesmättat avgörande mer sann än kanske någonsin tidigare. Den oenighet som under lång tid pyrt under ytan har i år flammat upp i hårda interna stridigheter.
Huruvida motsättningarna än en gång kan lösas upp, alternativt förpassas in i glömskan och skapa förutsättningar för en samordning av avtals-rörelsen 2017 kan ingen i dag veta med säkerhet. Det är därför ingen överdrift att säga att insatserna är höga när förbunden och LO-ledningen inleder ansträngningarna att skapa en gemensam front inför avtal 2017.
Motsättningarna handlar nu som så många gånger förr om Industriavtalet, vem som bär det och hur de bär det. Maktlösheten hos de som står utanför avtalet är och förblir en svaghet i avtalets konstruktion som 20 års hård kritik och diskussioner inte förmått ändra på.
Årets publika oenighet handlar om huruvida märket för löneökningarna är industrins 2,2 procent eller om också Handels avtal, som gav 590 kronor mer i månaden, skall räknas. Motsättningen illustrerar tydligt var och hur stridslinjerna går mellan förbunden eller grupperingar av förbund.
I själva verket är naturligtvis de extra kronorna som Handels förhandlat sig till en bagatell i sammanhanget, inte värd att höja rösten för på det sätt som skett. Alla vet att när de faktiska löneökningarna jämförs kommer industrins utfall inte att vara lägre än handelns. Tvärtom. Industrins anställda kommer att ha fått högre löneökningar än handelns personal. Striden och de hårda orden handlar därför om makt, inte om enstaka kronor.
Ordväxlingarna om procent och kronor skymmer dessutom sikten för de strukturella brister som lönebildningen brottas med. Det handlar om hur löneökningstakten, sett över hela arbetsmarknaden, ska kunna kontrolleras och hur utrymmet ska fördelas. Hur ska marknadskrafterna tyglas eller åtminstone hjälpligt hållas i schack, vem eller vilka grupper ska lönemässigt gynnas utan kompensationskrav från övriga och hur ska de könsmässiga obalanserna i lönesättningen rättas till?
Mot den här bakgrunden är det logiskt att beskriva de kommande ansträngningar att enas som direkt avgörande för federationens framtid.
Misslyckas LO-förbunden med att samordna sina avtalskrav och därmed sitt uppträdande – ja då blir försöken att hålla ihop mycket få i framtiden. Åtminstone under den tid som går att överblicka.
LO-KONGRESSEN 2016 – LÄS OCKSÅ
Så många beslut från förra LO-kongressen har genomförts
Därför tog LO:s guldålder slut
Ledare: LO måste lyfta det goda arbetet
Samordningsministern: Jämlikt samhälle utvecklas bättre”
LO-basen vill se ökad jämlikhet
LO-basen vill se ökad jämlikhet
Fastighets och Seko kan gå samman
Debatt: Bort med allmän visstid ur las
De föreslås till ny LO-ledning
Heta byggnadsdebatter om LO:s kongressrapport
Två glas vin för medlemmarnas pengar
Het debatt om högre löneökningar väntas
Kommunalare bör ta vid efter Baudin i LO-toppen
