”Take it easy. I have no insurance!” Nina Larrea, till vardags programchef på biståndsorganisationen Union to Union, skriker åt sina medlöpare i elljusspåret i Huddinge, söder om Stockholm. De är flera nu när våren närmat sig. Under de riktigt kalla, snöiga och slaskiga grismånaderna var de runt tio som höll ut.

– Många sa nej, jag springer inte i den här kylan. Men vi svarade: Jo, this is friluftsliv in Sweden liksom.

En palestinsk pojke som var med blev rädd när de kom in i skogen och snön låg utspridd bland barrträden. Han frågade Nina om det fanns varg. Hans väg till Sverige bestod bland annat av människosmugglare som släppte honom någonstans i de ryska skogarna, och där talade om att här finns varg, lycka till.

När Arbetet försöker springa med är det aprils första klara kväll med luft som utmanar lungor och tårkanaler. Det är vackert, och skitkallt. Männen, den här kvällen är de bara män, går ut hårt från start. Nina Larrea försöker få dem som inte joggat förr att dra ner på tempot. Det går sådär. En något äldre man som klev ut från boendet i flipflops och linne drar iväg likt ett barn som för första gången förstår att kroppen kan springa.

Nina Larrea bor drygt fyra mil med Stockholmstrafik bort från asylboendet, dit hon tar sig i stort sett varenda måndagskväll. Hon försökte starta något i den egna kommunen. Men det fanns inga behov sas det. Så vägen hit till ett av Sveriges största asylboenden i ett industriområde i söderorten Farsta, gick via Studiefrämjandet.

– Löpning är ett otroligt lätt sätt att förmedla hur man kan göra enkla roliga saker i Sverige, som att gå ut och springa var som helst. Vi springer ihop, skämtar, tappar bort någon i skogen, hurrar för varandra, tar en selfie och åker hem. Enkelt och så jäkla roligt.

Hon skulle gärna se att fler från närområdet kom ner.

– I stället för att protestera så fort en kommun annonserar ett boende så önskar jag verkligen att folk i stället sa: Hur gör vi? Vem gör vad?

Hon postar flitigt i sociala medier om löpningen. Den vanligaste frågan är hur hon hinner. Med resande, jobb och små barn.

– Visst, jag förstår frågan, om man är ensamstående med barn. Men två som bor tillsammans, lever vanligt trist förortsliv och skyller tidsbristen på sina barns 18 olika aktiviteter. Då är man ju bara dum i huvudet. Var inte dum i huvudet! Sätt inte ditt barn i 18 aktiviteter. Ta med dem och hälsa på flyktingar i stället.

Bilal från den syriska huvudstaden Damaskus är en av dem som tillsammans med Nina Larrea kämpat sig igenom olika löparspår från start i vintras. Han, och cirka 600 andra bor på konferensanläggningen som ligger i ett industriområde längs med hårt trafikerade Nynäsvägen. Sedan nio månader delar han ett rum där med sin bror, två systrar och deras mamma.

Han är utbildad ingenjör och var chef för ett företag som utvecklade gps:er för båtar och fartyg. För ett år sedan bombades kontoret sönder. Företaget finns inte längre.

Vi skulle ses på deras rum. Men volontärerna på boendet hänvisar till en kommunikationschef på telefon, som säger att de boende inte får ta emot besök på rummen. Jag blir utslängd från byggnaden och får vänta ute i regnet på att Bilal ska hämta en jacka så att vi kan prata någon annanstans.

Vi åker till centrum och fikar. Han berättar att han brukade simma och gå på gym i Damaskus. Inte jogga, men det fanns en väg från stan till flygplatsen som var till för bland annat löpning. Med betoning på fanns.

När vi kommer in på vägen till Sverige frågar jag om man vet hur farligt det är att sätta sig i en smugglarbåt mellan Turkiet och Grekland, Bilal svarar ”självklart”.

– Men det är inte så att vi har ett val. Jag funderar inte på om jag ska gå till jobbet och låta vardagen ha sin gång eller fly. I Syrien står mitt val mellan att kriga för regimen eller oppositionen. Och jag vill inte döda. Jag vill inte dö. Jag såg att ni eventuellt ska återinföra värnplikt här, tänk er för. Det finns inget gott med det militära.

Bilal pekar på en affär inne i gallerian där vi sitter och säger att så långt var avståndet till en raket han såg falla när han själv satt i bilen strax innan han lämnade sitt hemland. Han berättar kort och koncist, som att han tänker att jag och läsaren redan hört historier som denna förr. Det finns också något bortom sorg i hans sätt.

Kanske blir det en konsekvens, för som den syriska exilförfattaren Samar Yazbek skriver i sin brutala skildring av kriget ”Resa in i tomheten. En berättelse från Syrien” – sorg är förbjudet. Det viktiga är att hålla ihop. För lever du i krigets vardag ”måste du kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och fortsätta söka efter nästa offer.

Bilal säger sig var djupt tacksam över att ha kommit till Sverige, ”ett land utan rasism”. Samtidigt är väntan tung. Han har försökt få sin ingenjörsutbildning validerad på Arbetsförmedlingen. Det går inte utan uppehållstillstånd. Han deltar i språkcaféerna men det blir tradigt när lektionerna främst repeterar ”hej, hur mår du?” eftersom strömmen av nyare nyanlända inte verkar sina.

Familjen vill laga mat själva vilket är förbjudet på boendet. 19 kronor om dagen får han. Löpningen har blivit ett sätt att känna livet igen.

– Jag märker hur mitt minne blir bättre, jag kan fokusera och bli glad. Det håller i sig dagen efter, då känner jag att jag kan göra allt.

Han sätter tänderna i den fabrikstillverkade dajmtårtan på fiket. Säger att han saknar maten i Syrien. ”Men fika, det är ni bra på!” Är maten det du saknar mest får jag ur mig, innan jag hör hur fattigt det låter.

– Maten är det sista jag tänker på. Jag hoppas så klart att Syrien kommer att finnas kvar. Alla vill väl hem?

Bilal har själv fixat en praktikplats på ett it-företag. Varje dag åker han till andra sidan stan för att programmera utan lön.

– Alla vill jobba. Arbete får en att känna sig som en del av samhället. Sedan jag fick praktiken ältar jag inte väntetiden på samma sätt.

På vändplanen utanför boendet öppnar Nina bagageluckan. Inför varje löparrunda försöker hon samla in gympaskor och träningskläder. Folk kommer ut och scannar av dagens utbud. Någon tar en tröja, säger att de ska in och byta om men kommer aldrig tillbaka.

– Vi får inte bli föremål för orättvisa. Så jag är tydlig med att berätta att jag är ingen affär, utan det här är kläder jag får. Men sedan tar jag gärna svinnet, jag vill inte falla in i att människor enbart ska vara tacksamma.