I onsdags blev Peter Eriksson (MP) utsedd till ny bostadsminister. Han rekommenderas starkt att som första inspiration läsa den nyutkomna boken 13 myter om bostadsfrågan. Fjorton professorer och forskare ger här sin syn på de vanligaste missförstånden runt svensk bostadsmarknad och bostadspolitik. Och läsningen är ruggig.
Inte minst den inledande förklaringen om vad bostadsbristen egentligen handlar om. Den hisnande, eller snarare upprörande, sanningen är att bristen på bostäder är ett relativt begrepp som lika mycket beror på klasstillhörighet som på bostadsbrist.
Visst finns många områden runt om i Sverige där det måste byggas rejält många fler bostäder.
Men det som framförallt har hänt är att trångboddheten har ökat kraftigt i fattigare områden samtidigt som boende i rikare områden har fått ständigt större bostäder. Bostadsmarknaden har alltså haft samma utveckling som övriga samhället. De med höga inkomster och stor förmögenhet har berikats med ytterligare rikedom – och större boyta. De mindre bemedlade har halkat efter i inkomst och förmögenhet – och fått mindre boendeyta.
Så frågan är om vi verkligen ska kalla det för ”bostadsbrist” då det lika ofta handlar om att människor har flyttats runt, inte i takt med att deras familjer har blivit större eller mindre, utan i takt med att deras inkomster har förändrats.
I detta läge propagerar fastighetsägare och Allianspartier för marknadshyror som ett universalmedel för allt, trots det uppenbara i att de som tvingats gå ned i boyta när klyftorna ökar inte får råd med mer boyta om hyran blir högre.
Propagandan för marknadshyror motiveras ofta med föreställningen att åldringar i stora bostäder ska tvingas bort med högre hyror och därmed sätta igång en omflyttningskedja så att de större lägenheterna till slut bebos av barnfamiljer.
Så är dock inte fallet, visar 13 myter. Stora bostäder blir i stället sparbössor och överkonsumtion för de välsituerade.
En annan linje som vi ofta hör är att vi måste ”sänka kraven” på bostäder. Det blir naturligtvis billigare om vi struntar i handikappanpassning och bygger litet och trångt med usel standard redan från start.
Men var hamnar vi om det billiga lågstandardboendet får verka ytterligare en tid? Vid fattigkvarterens återkomst? Denna oroväckande utveckling har enligt forskarna redan inletts i de tre storstadsregionerna.
Att bostadsmarknaden har förändrats så kraftigt beror också på att industrikapitalet har konkurrerats ut av finanskapitalet.
Tidigare kunde stat och industri gå samman om att arbetare måste ha bra bostäder nära arbetsplatserna. Det skedde under de stora miljonprogramsbyggena då fabriker skrek efter arbetskraft som måste ha någonstans att bo.
”Miljonprogrammen var i hög grad ett kapitalistiskt projekt där staten pumpade in pengar”, skriver forskarna bakom 13 myter, med ett stråk av indignation.
Nå, må så vara. Husen byggdes och de behövdes.
I dag styrs bostadsmarknaden varken av industrikapitalet eller politikerna utan av finanskapitalet. Bostäder är i dag lika med ”avkastning”, ”placeringshorisont” och ”yield”.
Det globala kapitalet flödar in som investerare och bygger bostäder utifrån att dessa ska ge maximal avkastning och inte för att de ska bli hem åt folk. Och allt detta ackompanjeras av en propaganda från fastighetsägare och högerpolitiker som ytterligare vill öka marknadens och finanskapitalets inflytande.
Peter Eriksson måste inse att det behövs en betydligt starkare offentlig inblandning och styrning, och framför allt se den starka kopplingen mellan det vi kallar bostadsbrist och ökade klassklyftor.
Dessa två begrepp hänger intimt samman och måste åtgärdas tillsammans. I annat fall riskerar vi att drunkna i finanskapitalets propaganda om att högre hyror och mer marknad alltid är bra, alltmedan arbetare får tränga ihop sig i allt mindre bostäder i allt sämre områden.
