Martin-K-webbledartopp

”Crisis, what crisis” heter en skiva av gruppen Supertramp som släppes 1975. Omslaget pryds av en man i solstol på ett starkt förorenat industriområde. En klassisk bild av oviljan att se missförhållanden.

Den bilden passar också bra för myndigheten Konkurrensverkets syn på offentlig upphandling. När övriga Sverige och Europa kämpar mot den osunda konkurrens och lönedumpning som följt i spåren av offentlig upphandling vill Konkurrensverket inte ens tillstå att det är ett problem.

Samtidigt som regeringen nu lägger ett lagförslag om hårdare sociala krav vid upphandlingar släpper Konkurrensverket nämligen en egen liten undersökning som visar att det är onödigt. Det enda som behöver följas är lägsta pris.

I undersökningen har Konkurrensverket studerat en mycket avgränsad nisch, inköp av ekomat, och kommer fram till att kommuner följer upp näringsinnehåll och har en lika bra social policy vare sig de har följt lägsta pris eller har ytterligare krav.

Det här är närmast ett goddagyxskaftresultat. Ändå lanserar Konkurrensverket studien med orden: ”Resultaten tyder på att det finns anledning att ifrågasätta myter och anekdotiska exempel om den offentliga upphandlingen”.

De som kräver schysta löner är ute och cyklar, alltså. ”Crisis, what crisis?”