Vi bär det sorgliga, tillsammans

Torun-webbtopp

Ibland stannar livet upp. Solen du ser skina värmer inte längre huden. Fåglarna tystnar plötsligt, i alla fall i ditt huvud. Vårblommorna du nyss såg blomma verkar plötsligt helt ha tappat färgen och gjort sig osynliga inför din blick.

Fastän du vet att tiden fortsätter passera utanför, är det som om den står helt still inuti. Du ser klockans visare röra sig framåt, men helst vill du bara vandra bakåt. En del tvingas in i det mörkret ofta. Andra kan gå igenom nästan ett helt liv, utan att det någonsin drabbar dem.

När någon man bryr sig om, kanske älskar eller bara vistas i samma direkta närhet som, blir allvarligt sjuk eller skadad händer just det där. I alla fall för mig. I alla fall för många runt omkring mig. Tyngdlösheten i kroppen och verkligheten den befinner sig i. Orden runtomkring, som tidigare varit viktiga, ofrivilligt omformulerade till ett långt, dovt brus, omöjligt att förstå.

Och trots att det alltid känns som om det kommer att kännas såhär för alltid, förändras det också. Solen blir, om inte varm, i alla fall ljummen. Färgerna blir, om inte klara, i alla fall mindre grå. Orden blir om inte viktiga, i alla fall begripliga. Du står där med någon slags tacksamhet i allt det sorgliga. För du fattar hur oerhört mycket värre det kunde vara.

Mediciner mot cancer kostar hundratusentals kronor. Skulle på en annan plats kräva banklån och alla nära vänners samlade tillgångar för att ha en chans att ha råd. Skulle på en annan plats vara en omöjlighet att ens tänka på att betala.

Respiratorns rosslande inblåsningar på intensiven påminner oss inte om att varje konstgjort andetag har ett pris. Vi behöver aldrig överväga kostnaden för ett till väckningsförsök, för smärtlindringen eller den förebyggande antibiotikamedicinen.

Förlossningen som tar en annan, livsfarlig vändning blir traumatisk, men dödar oss inte, för ingen frågar oss när hjärtljuden på vårt barn går ner om vi har råd att betala operationspersonalens löner också. Vi rullas bara bort i korridoren och möter deras blick när de säger att de ska göra allt de kan.

Hos oss kan sorgen och rädslan och ilskan få ta bort alla färger, alla ord och solens värmande strålar. Den får ta sin plats, för att vi tillsammans bestämt att låta den största oron för pengar och kostnader bäras av samhället. Tillsammans.

När det ändå inte går vägen. När cancern inte botas, när respiratorn till sist stängs av, när operationspersonalens samlade insatser inte räckte, behöver vi aldrig fundera på om, om det hade kunnat vara annorlunda. Om vi tagit ett lån till. Om mormor sålt huset. Om pappa hade jobbat dubbla pass. Om vi hade tiggt pengar av en granne till.

I sorgen sitter vi inte utan några pengar kvar. Sitter vi inte med frågor om det var de sista hundratusen som hade kunnat förändra något.

Vi sitter tyngdlösa, men med en tacksamhet över att det här landet tillsammans bestämde att vi skulle bära den oron tillsammans. Att vi alla skulle ges samma chans. Och vi hoppas att det systemet ska få fortsätta vara så. Just så.

Torun Carrfors

Kommentera den här artikeln

  • Tobias

    Men ärligt talat måste vi bevaka våra rättigheter och inte bara se tacksamhet eller skyldigheter mot ”staten” för alla vi har betalat för att få detta, utan att behöva göra oss till statare igen.

    Men Sverige är på väg nerför och detta väldigt fort. Så, gott folk, blinka inte för då är det försent.

    Torun, detta är tankeväckande, men det finns andra synsätt också. Inte bara tacksamhet. Alla skall givetvis få samma villkor och att vi bevakar våra rättigheter även i fortsättningen, men man kan inte ensam klara detta. Man behöver hjälp och stöd också.