Människor, oftast kvinnor, som sminkar och smyckar sig avfärdas lätt som ytliga. Det är inte konst. Definitivt inte politik. På tisdagskvällar i ett av ABF:s klassrum på Sveavägen skapar och pratar några, som pekar väl prytt finger åt detta.

LÄS OCKSÅ ”Vi försöker bredda begreppet folkbildning”

Frän lukt av lösningsmedel och kvalmig inomhusluft möter den som öppnar dörren till klassrummet Hanoi i ett av ABF:s otaliga kursrum i centrala Stockholm. I ena hörnet av vita tavlan en vädjan om att ställa upp stolorna, från ”Zara som städar här”. Nio personer väntar på att cirkelledare Anna Bosaeus ska förklara hur de ikväll ska omvandla tre tops, tre tandpetare och en plastmugg med vatten till nagelkonst. Samtidigt som de snackar feminism.

– Nagellack kan lätt ses som negativt. Många tycker att det är flickigt. För mig handlar det om att ta tillbaka makten över mitt utseende och en uttrycksform, säger 24-åriga Ellen Christensen.

Hennes 75-åriga kurskamrat, som inte vill ha sitt namn i tidningen, berättar att hon anmälde sig för att hon trodde att kursen skulle handla om biståndsfrågor, som hon tidigare jobbat med. Orsaken var att det i presentationen stod ”något om Zimbabwe”  (det stod att cirkelledaren Anna Bosaeus gått kurser i nagelteknologi och jobbat på salong i Zimbabwe).

– Ja, så så blev det ju inte. Men det här är också trevligt. Som gammal 68:a har jag ju lärt mig att man inte får göra sig fin. För då är man inte intellektuell. Men nu har jag förstått att det kan man visst, och samtidigt vara feminist.

Fast där verkar vi inte riktigt vara än.

– Många tycker att man inte ska bry som om sitt utseende om man är feminist. Men jag bryr mig inte vad andra tycker utan går på det jag själv känner. Det handlar både om att göra och att visa upp, säger 12-åriga Stella Lyles som fick kursen i julklapp av sin mamma som också är med.

Anna Bosaeus höjer rösten.

– Har alla fått mejlet om att ni till i dag skulle ha funderat på en mäktig kvinna? Jag bifogade en lista över de hundra mäktigaste kvinnorna.

Det tystnar. Namn nämns; Malala Yousafzai, Emma Watson, Angela Merkel, Beyoncé Knowles, Kim Kardashian. Mumlande övergår till diskussion. Varför ser unga tjejer upp till Kardashian men inte till Merkel? Är Kardashian feminist? Varför får vita kvinnor som Madonna och Lady Gaga spela på sina kroppar och sex medan svarta rapparen Nicki Minaj anses vara porrig?

Varför anses skaparen bakom tv-succén Girls, Lena Dunham, vara cool medan Kim Kardashian, som blivit mångmiljardär på att exponera sig själv, ses som en guldgrävare styrd av den manliga blicken? Någon tycker att det är ointressant att välja ut en mäktig kvinna eftersom feminismen för henne inte handlar om enstaka mäktiga individer som slagit sig fram, och som i dag har makt över andra kvinnor.

Och apropå makt berättar en annan om att hon lyssnat på Söndagsintervjun i P1 med författaren och professorn Ebba Witt-Brattström angående hennes roman Århundradets kärlekskrig. Där Witt-Brattström sagt att hon inte själv har någon annan makt än ordets.

– Naivt. Jag funderar på det, ser hon makt som något fult? Är man feminist och vill uppnå jämställdhet kan man väl för fan inte avstå makt?

Här blir cirkeln skolexemplarisk. Det handlar inte om en lärare som lär ut till elever. Det handlar om att alla flätar varandras kunskap. Någon dag efter studiecirkeln recenseras Ebba Witt-Brattströms roman i P1:s Kulturnytt. Recensenten säger att ”bara den som är utan dator, dagstidning och radio har lyckats undgå att författaren själv har en aktuell erfarenhet av ett uppbrott”.

I studiecirkeln på Sveavägen är alla mediala och upplysta. Trots det vet inte alla vem Ebba Witt-Brattström är. Cirkelledare Anna Bosaeus får hjälp att stava hennes namn. Och det betyder inte att en kulturjournalist på Sveriges Radio är mer vetande. Snarare kanske motsatsen.

– Ska vi ha baslack idag?

Färgglada glasflaskor knackas i skolbänkarna. Dagens utmaning är marble. Där det mest blir kladd för vissa, lyckas andra forma ett kalejdoskopliknande mönster såväl i vattnet i plastmuggen som på den egna nageln. Mira-Li Malm Nordenborg, 13 år, har studerat tekniker på Youtube.

– Jag är inte skitbra, men det är roligt. I klassen är det inga killar som gör det, men pappa målar naglarna ibland.

Emelie Baiden, som jobbar på ABF till vardags, berättar att hon målar om naglarna varje dag. Ibland vill hon måla om innan lacket hunnit torka. Och hur det kan irritera andra.

– Skulle jag gå och yoga skulle folk säga ”åh, vad bra att du tar hand om dig”. För kvinnor ska ta hand om sig. Men det finns ramar även här. Det är något som stör med att kvinnor inte gör ”vettiga saker”.

Här ryms också en fråga om klass, säger hon. Att nagelkonst släckt en törst hos många kvinnor som kroppsarbetar, att visa att man precis som mer välbärgade kvinnor kan signalera att man inte alltid måste jobba med händerna. Eller kvinnor som jobbar i mansdominerade yrken. Blir man tagen på allvar med färgglada naglar?

Dessutom är det ett billigt och lättillgängligt hantverk.

– För mig är det viktigt att jag gör det för mig själv, för ägande till min egen kropp. Det finns så mycket skuld och skam kring hur vi klär oss och ser ut. Samhället ser det ju gärna som att jag bjuder in till min kropp bara för att jag smyckar den.

Hon lägger till att nagelkonsten dels har fyllt en ”konstnärligt craving”. Och att nagellack varit ”frigörande för mig som svart”.

– Jag kan till exempel inte hitta smink som passar mig på stan. Naglar däremot, det har vi alla gemensamt.

Tuffa tjejer och tanter på toppen

London-baserade konstnären Phoebe Davies mixar intellekt och yta. Hon utforskar feminism och kvinnors berättelser. Och hon har bland annat haft nagelsalonger med unga kvinnor, både i England och Sydafrika där till exempel amerikanska aktivisten Angela Davis blir till nagelkonst.

[caption id="attachment_127248" align="alignnone" width="160"]Skärmavbild 2016-05-10 kl. 10.32.50 Foto: Phoebe Davies[/caption]