Arbetsgivarna kan inte få både decennier av arbetsfred, lägsta möjliga kostnader och avtal som normerar lönebildningen på arbetsmarknaden, påpekar Unionens Martin Linder (längst till höger). Och arbetsgivarnas bild av verkligheten kan inte ses som den enda riktiga. Bilden är från presentationen av industriavtalet för några veckor sedan, när såväl IF Metalls Anders Ferbe som GS Per-Olof Sjöö närvarade. Foto: Christine Olsson/TT

För höga löneökningar. Industriavtalet kan vara dödsdömt. I förra veckan riktade arbetsgivare kraftig kritik mot hur årets avtalsrörelse utvecklat sig. – Det är väldigt barnsligt och lite tjurigt, svarar Gerald Lindberg, andre ordförande i Livs.

I industriavtalet har parterna kommit överens om spelreglerna i avtalsrörelserna. Målet är uppgörelser som stärker industrins konkurrenskraft och ger en sund lönebildning. Arbetet skrev tidigare om att Teknikföretagen, Industriarbetsgivarna och de andra företrädarna på arbetsgivarsidan starkt kritiska till hur industriavtalet fungerar.

Konkurrenskraften har inte stärkts sedan finanskrisen 2008 och reallöneökningarna har varit alldeles för stora, menade de.

Problemet är att parterna har så skilda bilder av ekonomin, enligt arbetsgivarna. ”Om vi och facken inte kan enas som en samsyn kring förutsättningarna i avtalsrörelserna är industriavtalet dödsdömt”, varnade Anders Weihe, förhandlingschef i Teknikföretagen.

– Arbetsgivarna försatte sig själva i den situationen när de inledde avtalsrörelsen med ett nollbud. Det präglade hela förhandlingsrundan och vi mötte rakt över en mycket irriterad motpart, säger Gerald Lindberg.

– Jag ser inga skäl till förändringar av avtalet, men vi kan alltid diskutera med motparten.

IF Metalls ordförande Anders Ferbe är mycket försiktig i sitt ordval och vill inte kritisera arbetsgivarna särskilt hårt den här gången. Han är öppen för samtal och säger att de redan inletts.

– Visst vore det bra med en gemensam analys av de ekonomiska förutsättningarna. Vi ska prata om detta. Därför vill jag inte låsa fast mig i en ståndpunkt.

Industrins parter har ett fristående ekonomiskt råd som gör en grundläggande ekonomisk genomgång inför varje avtalsrörelse. Frågan är om parternas ekonomer i ett andra steg kan komma fram till gemensamma bedömningar av utvecklingen i olika industribranscher.

– Den diskussionen ska vi föra med motparten, och det är nog inte särskilt svårt.

Inte heller Unionens förbundsordförande Martin Linder höjer rösten när han kommenterar arbetsgivarnas tuffa utspel i förra numret av Arbetet.

– Det är inte första gången jag hör den här typen av tankegångar när arbetsgivarna anser att löneökningarna hamnat på en felaktig nivå.

– Men arbetsgivarna kan inte räkna med att få allt. De kan inte få decennier av arbetsfred, lägsta möjliga kostnader och avtal som normerar lönebildningen på arbetsmarknaden. Den ekvationen går inte ihop.

Han välkomnar en dialog med arbetsgivarna och vill gärna försöka hitta fram till en mer samstämmig bild av ekonomin.

– Det är jätteviktigt och bra, men det får inte vara så att arbetsgivarnas bedömning ska vara den riktiga bilden.

Även ledningen i GS, som också är ett av de samverkande förbunden i kretsen Facken inom industrin, inleder gärna samtal med industrins arbetsgivare.

– En rimlig hållning är att lyssna på motparten. Men om arbetsgivarna tror att det ska leda fram till en samsyn av löneökningstakten är diskussionen död från början. Det kan inget förhandlingsavtal leda fram till, säger Per-Olof Sjöö, förbundsordförande.

LÄS OCKSÅ

Industriavtalet kan vara dödsdömt

”Avtalet fungerar bra” – statsminister Stefan Löfven (S).