Det handlar om våra möten

Torun-webbtopp

För mer än tio år sedan började jag jobba i vården. Först som vårdbiträde, sen som undersköterska och nu som sjuksköterska. Först i hemtjänsten, sedan som personlig assistent och därefter på flera vårdavdelningar på olika sjukhus.

Samtidigt som jag cyklade så snabbt jag bara kunde på kommuncykeln mellan vårdtagare som hade hemtjänst blev Jimmie Åkesson vald till partiledare. Något år senare drev han en valrörelse och jag jobbade inte bara på timvikariat i hemtjänsten, utan gjorde också några nattpass varje månad som personlig assistent.

Samma år som Jimmie Åkesson till sist satte sig i riksdagen, blev jag färdig sjuksköterska och började jobba treskift på en avdelning specialiserad på blodcancer.  Vi lever olika liv, jag och Jimmie. Helt klart.

Jag älskar mitt. Alla möten. Alla äldre kollegor med sina erfarenheter och kunskaper om hur en gör för att skapa ett bra möte. Med den dementa gamla som inte längre känner igen sin egen spegelbild. Med den medelålderskroppen som av sjukdom inte längre klarar av att ta sig upp ur sängen på egen hand. Med den unga mamman som just fått beskedet att det är cancer.

Att jobba i vården är medicin och teknik och klinisk blick. Blodförgiftningar, och skenande puls, och blodsocker som inte vill låta sig kontrolleras. Men att jobba i vården, det är också alltid att mötas. Det är kanske utmaningen.

Att ofta känna att en skulle vilja dela på sig, för att en inte räcker till att lyssna, ge svar eller bara hålla handen.

I en debatt i Aktuellt säger Jimmie Åkesson att undersköterskorna går på knäna för att Regeringen fram till i höstas lät den mänskliga rätten att söka asyl vara gällande i Sverige. En gammal vän från äldreomsorgen i min barndomsstad skriver hur hon undanber sig att vara ett slagträ i en rasistisk diskussion som går stick i stäv mot hela vår yrkesheder – att möta människor efter behov, även om de saknar stämpel i passet. Slitit i vården med låg lön har kvinnor alltid gjort, oavsett hur många människor som migrerat hit.

Helgen efter den debatten är jag i Köpenhamn. När vi äter pizza sitter ett medelålders par bredvid oss. De berättar att de varit i Stockholm i jobbrelaterade ärenden ganska ofta, och frågar oss vad vi gjort under dagen. Sedan undrar de hur jobbigt det varit för Sverige under hösten.

Jag känner efter en kort stund. Och svarar nej, jag tror nog inte det var så jobbigt för oss. Inte om vi jämför med hur det var för dem som tvingats fly. Jag minns hösten. Hur jag på Facebook såg upprop för mat- och klädinsamlingar vid tågstationen för att människor som har, skulle kunna ge till någon som sannolikt förlorat en del.

Jag minns möten hemma hos okända kollegor där vi försökte formulera det bästa sättet att organisera sig för att undvika kaos och sprida information om migranters rätt till hälso- och sjukvård.

Jag minns hur det donerades läkemedel, gosedjur och täcken till tillfälliga boenden. Jag minns hur jag läste artiklar om hur fotbollsträningar arrangerades av femtonåriga grabbar för att välkomna nyanlända.

Hon tystnar och slutar tugga. Kanske var det inte det hon hade tänkt få till svar. En föreläsning om hur allt fler av oss kände oss ansvariga för att bidra på det sätt vi kunde. Jag tänker att det handlar om våra möten.

Torun Carrfors

Kommentera den här artikeln