Att vara den som inte kan vara med

Alakoski-webbkronika

Farfars hösnuva går inte av för hackor. Han har vårhösnuva: al, alm, hassel och björk. Sommarhösnuva: gräspollen. Hösthösnuva: gråbo och krysantemum. Ögonen kliar, snoret rinner, slemmet stockar sig i halsen. Farfar blir även trött av medicinerna.

Dottern verkar ha klarat sig från just pollenallergi, å andra sidan har hon helårssnuva eftersom hon inte tål kvalster och pälsdjur. Pälsdjur är hon särskilt allergisk mot. Det upptäckte vi när hon var ett år och vi gick in stallet med henne. Det slog lock för halsen.

Efteråt förstod vi att hon hade fått sin första astmaattack. Vi visste inte då att man kan vara dödligt allergisk mot både nötter och pälsdjur. Genom åren åkte vi många gånger till sjukhus.

När det var som värst var både pappa och mamma hemma för vård av sjukt barn varje månad i nästan två år (tack svensk välfärd!).

Såklart var hon alltid välkommen, när till exempel klassen åkte till bondgården på utflykt. Men såklart kunde hon inte följa med. Samma när det var barnkalas, hur ofta var hon den enda som inte kunde komma med eftersom det fanns husdjur i hemmet. Det värsta var inte att inte kunna följa med. Det värsta var att vara så mycket ensam.

På nio skolår blir totalen utflykter och kalas ganska många, särskilt om man är den som sällan kan följa med. Och detta, att alltid vara hemma hos sig själv. Dessutom i skolan sedan höra talas om den roligaste utflykten ever och det roligaste kalaset. När familjen till dotterns bästa vän sedan skaffade dogg krympte livet ännu mer. Så outsägligt ledsna vi blev.

I skolan har vi föräldrar genom åren fungerat som en slags allergikonsulenter. Otaliga möten med rektor, lärare, skolsköterska, matpersonal och varje termin påminna om sekundära allergener, det vill säga vovvarna och kissemissarna som medföljer till klassrummen på barnens strumpor och tröjor. Och detta, att varje termin tjata om städningen av korridorer och gympasal. Denna lilla enkla åtgärd som minskar nästäppa och medicinering så avsevärt. Som minskar tröttheten.

När farfar var ung visste man inte. Därför fick han bärga hö och hosta hela sin uppväxt. Han kunde ha dött. Nu vet vi att det till och med går att vara allergisk mot latex. Ändå tycks det så svårt att fatta, så svårt att ta hänsyn. Nu är dottern 17 år och går på en superbra gymnasieskola. Med osedvanligt högt till tak. Hon, han, hen, vegmat och nötfritt. Fokus på världen. Fokus på tolerans.

Men det där med pälsdjur verkar vara svårt. Fortfarande möts vi av till synes medvetna människor som verkar tro att det är inbillning med klåda, rinnande ögon och astma.

Fortfarande blir hon ensam kvar, men nu handlar det om att åka till Ullevi och se en Hellströmkonsert och kanske inte kunna hänga med i bilen eftersom det varit katt i den. Det handlar om att sitta och vänta på balkongen medan de andra lagar mat och har kul inne i köket.

Det handlar om att festen är hemma hos familjen Katt när den istället av hänsyn kunde vara hos familjen Akvariefisk. Det handlar fortfarande om sekundära allergener och städning av lokaler. Och alltjämt är det tråkigt att för det mesta bara vara hemma hos sig själv.

Men tack alla ni som alltid inkluderar!

Susanna Alakoski

Kommentera den här artikeln

  • Ingvor Andersson

    En mycket beskrivande artikel men istället för astma och allergi så är vi många som har stora svårigheter i familjen, de få vänner som finns kvar samt hur det ser ut i samhället i stort. Jag menar då all doftsättning på människor, lokaler och i trafiken. All denna parfymering från kropp- och rengöringsmedel, doftljus, vedrök och cigarettrök. Att hela tiden och då menar jag hela tiden behöva vistas i sitt hem men inte ens där är man säker då man exempelvis bor nära människor som i lägenhet eller i ett villakvarter.
    Inga bröllop, dop, begravning, kalas, släktsammankomster, besöka skolan, på konserter, bio-teater-restaurang – listan kan bli väldigt lång. Ett utanförskap utan like!!!
    Jag är Doft-och Kemikalieöverkänslig, som man säger i vanligt tal Sensorisk hyperreaktivitet i medicinska termer. Min son ansåg att jag skulle skriva och beskriva på en hemsida, för att informera både de som var sjuka och till de andra som kanske tvivlade och sedan 2006 skriver jag på http://www.doftfri.se.