Inte bara artister förtjänar galor

Torun-webbtopp

Jag älskar galor. Om älskar innebär att se dem på TV, kolla in de fina kläderna, imponeras av tacktalen och av hur den som leder galan fixar att snacka utan manuskort. Se kändisarna lägga upp bilder på sig själva på sociala medier där de tackar sina stylister, sina frisörer och den som gjort smyckena hen har på sig. Lyssna när de som vunnit priser intervjuas i eftersnack. Se bilderna i skvallertidningarna som samlas på hög i fikarummet på jobbet.

Årets första månader är ju verkligen galamånaderna. Jag har följt Grammis, och Guldbaggen, och Elle-galan, och P3-guld och QX gaygala. Senaste Oscarsgalan som stod på i personalrummet när jag jobbade natt och som jag kanske inte hann se så mycket av. Men ändå.

De där galorna väcker något i mig. Jag vill också vara bjuden.  Stå i badrummet och göra mig ordning i timmar innan. Gå på en röd matta med kamerablixtar. Ryggdunkas och ryggdunka. Springa in i gamla kollegor på efterfesten. Fråga vad de gör nuförtiden. Berömma dem för något jag hört att de gjort.

Jag älskar verkligen mitt vårdjobb. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Jag skulle inte heller kunna något annat. Alltså. Jag kommer aldrig att kunna bli vare sig årets artist eller årets kvinnliga biroll. Jag saknar helt både takt och talang. Det är inte deras jobb jag vill ha. Det är något annat. Kanske den möjliga bekräftelsen av ens arbete jag suktar efter. Kanske den där pausen från arbetet tillsammans med ens kollegor.

Jag vet att skådespelare, artister och författare kämpar för att kanske få stå på den där galan. Jag älskar dem för det. Vårt samhälle vore bra mycket fattigare utan deras gärning. Mitt liv vore oändligt mycket mindre om jag aldrig fått se den där filmen som gav ett nytt perspektiv, hört den där låten som tröstade eller läst den där boken som påminde mig om något viktigt. Men alla andra som också kämpar.

Ambulanssjuksköterskan som ska ställa om från bilolycka, till bröstsmärta, till att möta någon som försökt avsluta sitt liv. Snacka om rollprestation. Som aldrig har någon som sitter med manus och sufflerar vilket läkemedel som ska ges i vilken ordning. Som aldrig kan be om en omtagning.

Förskoleläraren som ska lyckas charma en publik i inte bara två timmar inklusive paus. Utan i åtta timmar, där hen sällan får lämna scen och där pausen är max 30 minuter med risk för störning, om det händer något med något av barnen.

Undersköterskan som inser att det enda som tröstar den gamla vars minne skalats av likt en lök är barndomens favoritsånger. Som sjunger samma sång om och om igen, och får en orolig kropp att sluta fäktas och i stället ligga tryggt i sängen.

Jag skulle önska att de också fick TV-sända galor där det delades ut priser och där statsministern satt i publiken och applåderade åt talen. Jag skulle önska att stylister stod i kö för att ge dem samma uppmärksamhet. Jag skulle önska att vi fick långa intervjuer om det lovande stjärnskottet från Åsbackas älderboende och den rutinerade och passionerade som varit Bullerbyns förskola trogen i så många år.

Torun Carrfors

Kommentera den här artikeln