Konfliktrisk ökar dag för dag

STOCKHOLM 20151102 IF Metalls ordfˆrande Anders Ferbe, GS ordfˆrande Per-Olof Sjˆˆ, Livs ordfˆrande Hans-Olof Nilsson, Sveriges Ingenjˆrers Camilla Frankelius och Unionens ordfˆrande Martin Linder n‰r facken inom industrin hÂller presskonferens om lˆnekrav och allm‰nna krav inom viktiga omrÂden. Foto: Marcus Ericsson / TT / Kod 11470

Anders Ferbe, IF Metall, Per-Olof Sjöö, GS, Hans-Olof Nilsson, Livs, Camilla Frankelius, Sveriges ingenjörer och Marin Linder, Unionen. Foto: Marcus Ericsson/TT

Aldrig förr under industriavtalets 20-åriga historia har parterna stått så långt ifrån varandra när avtalen är på väg att löpa ut. Nu ökar konfliktrisken dag för dag, säger de fem fackförbunden inom industrin.

Vid en allvarstyngd presskonferens under torsdagen avslöjade ordförandena för IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges Ingenjörer att en rad frågor om arbetsvillkor som är specifika för varje bransch nu är avklarade. Kvar står en enda fråga: lönenivåerna. Och den är extremt låst.

– Situationen är unik, säger IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe. Det har aldrig hänt att vi med två veckor kvar inte ens har en grundskiss eller en första hemställan bygga på.

– Jag hoppas att vi hittar en lösning under tiden som återstår till den 31 mars. Men konfliktrisken ökar snabbt. Vi har gått från grönt ljus till gult. Jag hoppas att vi inte ska gå till rött.

Grunden för industriavtalet är att fack och arbetsgivare kommer fram till en någorlunda gemensam bild av industrins förutsättningar. Nu finns ingen samsyn i sikte.

Torsdagsmorgonens debattartikel från facken inom industrin har tvärtom utlöst i veritabelt statistikkrig. Medan facken inom industrin hävdar att industriproduktionen har ökat liksom produktiviteten, ger Teknikföretagen en helt annan bild.

De skickade snabbt ut ett svar på debattartikeln i form av diagram som visar att enbart motor- och fordonsindustrin går mycket bra. För branschen pekar kurvorna starkt uppåt.

För övriga industribranscher har produktionsvolymen minskat, exporten legat still och produktiviteten knappast ökat alls.

– Vi gör en annan bedömning då konkurrenskraften inte har förbättrats. Med undantag från motorfordon ser vi en nedåtgående trend inom industrin, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.

Anders Ferbe, IF Metall tillbakavisar omedelbart Teknikföretagens analys:
– Stålindustrin är den industrigren som har stora problem, vilket beror på en global stålkris. I Sverige och Europa blöder branschen. Där är det väldigt dramatiskt.

– Andra råvarubranscher som gruvnäringen går ganska hyggligt. Verkstadsindustrin som är kopplad till gruvnäringen går så där. Kemi- och petrokemisk industri går rimligt väl.

Per-Olof Sjöö, ordförande i GS, fyller på med att träindustrin går hyggligt.

– Hela skogsindustrins förädlingsled går väldigt bra, som nyproduktionen av trähus.
Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande Livs, vittnar om att hans bransch inte heller har problem.
– Livsmedelsföretagen presenterar en alarmistisk rapport i sitt konjunkturbrev för mars. Om vi inte går ner till samma löner som i Baltikum kommer den svenska livsmedelsindustrin att upphöra. Det är föga troligt.

Enligt IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä märktes svårigheter att nå fram till en gemensam syn på de ekonomiska förutsättningarna redan 2013.

Per-Olof Sjöö stämmer in: ”Omvärlden har blivit allt mer svårtolkad, det kändes redan i förra avtalsrörelsen”.

Men på frågan om varför avståndet mellan parterna har blivit exceptionellt stort just i år hittar Anders Ferbe inga bestämda svar.

– Vi grubblar. Vi vet faktiskt inte varför. En förklaring kan vara den samlade, mycket kraftfulla attacken mot vår lönebildningsmodell.
– SKL sluter sifferlösa avtal för att kunna bortse från löneökningstakten inom industrin. Almega kör ett liknande spår. Till det kommer politiker som pillar i förutsättningarna, till exempel med riktade pengar till vissa grupper.

Livs ordförande Hans-Olof Nilsson lägger till:

– Flera allianspartier har hotat med lagstiftning om lägre ingångslöner, om inte parterna kommer överens om det själva. Det triggar arbetsgivarna.

Sammantaget gör det här att hela lönenormeringen sätts under press, resonerar Anders Ferbe. Men han ser också tecken på att arbetsgivarsidan inte riktigt vet vad den vill.

– De företagsledare och koncernchefer jag träffar säger att de gärna vill ha långa avtal, två eller tre år. Men när opartiska ordförandena, Opo, föreslår två år avvisas det av arbetsgivarsidan.
– Allt är upp och ner. Arbetsgivarna verkar tro att vi vill köpa längre avtal. Men arbetsfred är vad facket säljer, inte köper, säger Hans-Olof Nilsson.

De fem fackförbundsordförandena tycks uppriktigt förbryllade över arbetsgivarnas agerande. I ett läge där LO-samordningen har spruckit borde de vara extra måna om att komma fram till en uppgörelse i god tid för att slå vakt om industrins lönenormerande roll, resonerar de fem facken. I stället gör de tvärtom.

LÄS OCKSÅ:

Tröga förhandlingar för industrifacken

Mårten Martos Nilsson

Carl von Scheele
08-725 52 17

Kommentera den här artikeln