Livet för inte så länge sedan

lennartlundquistwebbkronika

Av en släkting som forskat får vi en lunta som är vår släkthistoria och som sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden. Och fram genom åren. Det är lång tid – men vi har träffat flera som nämns och hört berättas om många av dem, varför de träder fram tydligt. Våra rötter.

Det är en brokig samling människor, alla olika på sitt sätt – men uteslutande torpare, jordbruksarbetare och statardrängar där i början av det förra seklet.

Vi läser om Carl Johan och Klara Charlotta som födde upp tretton barn. Två av barnen dog unga. Anton blev ihjälsparkad av en häst när han var 17. Men hade det inte varit för att han försvagats av tuberkulosen så tror man att han hade klarat det.

Tekla blev 25. När hon var 20 drog hon till Stockholm för att tjäna som piga. Hon blev med barn, men fem veckor efter lille Folkes födelse dog hon i tuberkulos och begravdes av en fattigvårdsinrättning.

Carl Johan och Klara Charlotta bodde i ett torp en dryg kilometer in i skogen. Torpet var obetydligt större än det vi köpte för några år sedan för att vila oss i under semestern, då det var sommar och varmt och göken gol.

Som mest var det tio barn och de två föräldrarna i stugan.

Vi försöker föreställa oss en tidig och kall morgon i januari då ungarna ska upp, få frukost för att sedan gå till fots till skolan som låg en bra bit bort – och då Carl Johan ska iväg för att tjäna i herrgården.

Vad åt de till frukost? Vad fick de till middag när de kom hem? Vad gjorde de på kvällen? Hur lyckades en jordbruksarbetare försörja så många – långt före barnbidragets tid?

För att fylla ut luckorna i den sakliga släktkrönikan tar jag hjälp av Ivar Lo-Johansons memoarers första del, ”Pubertet”. Han berättar om just dessa människor, fast andra och på en annan plats i Sörmland.

”Pannkaksdoften låg som en gulaktig sky över min barndom. Den glödstekta sillen, lagd på eldtången i järnspisen, eggade smaken redan på långt avstånd.

Bröd och potatis var huvudkosten, och brödkorgen stod alltid mitt på bordet. Jag märkte senare att stadsbor och folk, som inte visste vad bröd betydde, ställde brödkorgen varsomhelst ute på bordskanten.”

Man satt fast i jorden och det enda sättet att ta sig därifrån, att röra sig socialt, var att chansa och bege sig in till stan, till Stockholm.

Dottern Emma tog tjänst som städerska och hembiträde hos en man som ville tituleras överste och som bodde ensam i en fyrarummare på Östermalm.

Ida hade tur. Efter att ha arbetat som glasdiskerska på ett bryggeri flyttade hon till Stockholm och gifte sig med en damskräddare och kunde öppna matvaruaffär på 30-talet.

I november 1930 anställdes Signe som ”privatsköterska” hos änkefrun af Klintenberg på Kungsholmen och lite senare tjänade hon hos skådespelarfamiljen Tenow som bodde granne med Edvard Persson. 1991, när hon fyllde 85, bjöd hon släkten på stor och fin middag på restaurang Gondolen vid Slussen.

Fadern till alla dessa barn – Carl Johan – tjänade godset hela sitt arbetsliv och erhöll för detta Patriotiska sällskapets silvermedalj – av någon anledning i samband med att godsägaren fyllde 50.

Mamman till alla barnen – Klara Charlotta – fick av patronens fru ett muntligt tack vid kistan när hon dog. För inte så länge sedan.

Lennart Lundquist

Kommentera den här artikeln