Foto: Christine Olsson/TT

ARBETET DEBATT. 6Fs avtalskrav är orimliga. De spräcker industrins märke, de bortser från internationell konkurrens, de hämmar bostadsbyggandet och de ökar skillnaden mellan mans- och kvinnodominerade sektorer. Skulle kraven bli verklighet är det ett hårt slag mot svenska byggjobb, skriver sex vd:ar i byggsektorns arbetsgivarorganisationer.

Just nu pågår blocköverskridande samtal inom politiken för att skapa förutsättningar för 700 000 nya bostäder till 2025. Ska Sverige få igång bostadsbyggandet krävs en rad olika åtgärder för att underlätta detta. Ett stort hinder är att arbetsmarknadens parter tycks ha olika syn på branschens utmaningar. Det skapar oro inför den kommande avtalsrörelsen.

I dag utvecklas den svenska byggbranschen mycket snabbt. Det märks bland annat genom en ökande internationell konkurrens. Om svenska företag inom bygg- och installationssektorn ska kunna möta konkurrensen krävs att fack och arbetsgivare tar ett gemensamt ansvar. Våra medlemsföretag vill förenkla och stärka de svenska kollektivavtalen.

Många upplever tyvärr istället att dagens kollektivavtal hindrar dem från att utveckla sin verksamhet. Det är krångligt och skapar för många tvister. Vi upplever samtidigt idag att den så kallade 6F-grupperingen, där byggfacken samlats, inte ännu insett branschens stora utmaningar.

I stället för att i den kommande avtalsrörelsen fokusera på hur vi kan säkra framtiden för de anställda i svenska byggföretag är vår oro nu att vi går en osäker tid till mötes. Detta då LO:s samordning brustit och 6F kräver en mycket högre lönenivå än industrin.

Vårt gemensamma välstånd bygger på insikten att den konkurrensutsatta industrin sätter nivån för löneökningar. Modellen har fungerat bra, inte minst för de anställda. Sedan 90-talet har reallönerna ökat med nästan 60 procent. Skulle märket spräckas riskerar det att leda till en huggsexa som kommer att hota jobben i Sverige och därmed grunden för vård, skola och omsorg men även den svenska modellen.

Bygg- och installationsfackens krav i avtalsrörelsen är löneökningar på 3.2 procent. Utöver det vill man ha en högre grundlön/lägstalön om 800 kronor per medlem oavsett avtalsområde samt ökade pensionsavsättningar. I praktiken innebär kraven löneökningar på över 4 procent. Kraven innebär dessutom att de mansdominerade höglöneförbunden skulle öka avståndet än mer till de kvinnodominerade låglöneförbunden.

Exempelvis tjänar i dag en målare i snitt 31 500 kronor, en elektriker 32 000 och en byggarbetare 33 000. Vad 6F kräver innebär alltså ofta mer än 1 000 kronors lönehöjning, trots att man redan i dag är högt avlönad jämfört med många andra branscher inom LO-förbunden. Hur rimmar det med jämställda löner? Hur ställer sig LO som helhet till detta?

Som representanter för bygg- och installationssektorn anser vi att 6Fs krav är orimliga. Skulle kraven bli verklighet är det ett hårt slag mot de svenska byggjobben. Våra företag konkurrerar idag på en marknad med internationella företag. De tävlar om svenska investeringar och uppdrag med motsvarande kvalitet som de nationella företagen – men ofta till lägre kostnader. Därför kan inte svenska företags kostnader fortsätta öka i högre takt än omvärldens.

Det är om detta avtalsrörelsen borde handla. Hur kan vi, arbetsgivare och fackförbund, tillsammans säkra de svenska jobben? Hur kan vi utveckla kollektivavtalen på ett sådant sätt att de stärker svensk konkurrenskraft? Därför är vårt besked inför den kommande avtalsrörelsen tydligt. Vi kommer att värna jobben och betrakta den internationellt konkurrensutsatta industrin som lönenormerande även i avtalsrörelsen 2016.

Erik Haara, vd Glasbranschföreningen
Björn Hellman, vd Måleriföretagen i Sverige
Johan Lindström, vd Plåtslageriernas riksförbund
Hampe Mobärg, vd Maskinentreprenörerna
Ola Månsson, vd Sveriges Byggindustrier
Jan Siezing, vd Installatörsföretagen