Avtalsrörelsen avgörs i mars

STOCKHOLM 20121205 Lenita Granlund, Kommunals avtalssekreterare Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX Kod: 10060

Lenita Granlund, Kommunals avtalssekreterare. Foto: Henrik Montgomery/TT

Mars är den heta månaden i avtalsrörelsen. Upplösningen i industrin kommer att vara avgörande för alla. Men den viktigaste frågan, tvekampen om lönerna,  har inte börjat än. – Där står vi lika långt ifrån varandra som tidigare, säger Veli-Pekka Säikkälä, IF Metall.

I mars avgörs lönerna för sammanlagt 1,5 miljoner arbetstagare. När den tunga, konkurrensutsatta industrisektorn satt riktmärket för hur stora löneökningar samhället tål kommer takten i övriga förhandlingar öka markant.

Då har övriga parterna på arbetsmarknaden en nivå att förhålla sig till.

Striden står mellan industrifackens krav på 2,8 procent och Teknikföretagens deklaration om mycket låga eller helst inga kostnadsökningar alls.

– I de stora frågorna har vi inte kommit något vart. En del mindre frågor fått sina lösningar, men inget är klar förrän allt är klart, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare IF Metall.

Den första mars trädde de opartiska ordförandena, Opo, in i förhandlingarna på industrins område. Enligt reglerna i industriavtalet ska de leda förhandlingarna den sista månaden.

– Nu när Opo blir aktiva går vi i klinch med de verkligt svåra frågorna, avtalsperiodens längd och nivån på löneökningarna. Inför förhandlingarna har vi gjort olika bedömningar, säger Niklas Hjert, förhandlingschef i Unionen.

Inte förrän alla parter som förhandlar enligt industriavtalet, de fem samarbetande facken IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges Ingenjörer, är överens med sina respektive motparter skriver alla på sina uppgörelser. Till dess kommer avtalsrörelsen stå och väga.

För IF Metall har arbetstiden blivit en nyckelfråga. I snart 20 år har industriarbetsgivarna kunna förlänga varje arbetspass. Regeln är högst 40 minuter per pass eller sammanlagt 3 timmar och 20 minuter i veckan. Det kallas arbetstidskorridoren.

Nu vill Teknikarbetsgivarna kunna förlänga korridoren till 5 timmar i veckan. Arbetsgivarna i Ikem (plast, läkemedel och kemisk industrin) vill gå ännu längre. De vill kunna förlänga med 2 timmar per arbetspass, 10 timmar i veckan.

– Frågan är oerhört besvärlig. Arbetsgivarnas vill i praktiken ha bestämmanderätt över arbetstidskorridoren, säger Veli-Pekka Säikkälä, som i ryggen har ett kongressbeslut om att korridoren måste minskas.

Den andra stora fackliga grupperingen inom LO är de samverkande förbunden i 6F (Seko, Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets och Musikerförbundet).

– Förhandlingarna är som intensivast just nu. Fullt ös, men inga frågor är lösta och avförda från förhandlingsbordet, säger Ronny Wenngren, samordnare av avtalsrörelsen i 6 F.

Förbundet har hunnit olika långt. Så sent som i förra veckan bytte Byggnads avtalskrav med sina arbetsgivare. Gemensamt för 6F är lönekravet på 3,2 procent.

Deras något högre krav än facken inom industrin har lett till starka reaktioner. Motparterna håller benhårt fast vid att inte ge ett öre över märket som sätts i industriförhandlingarna.

Skillnaden mellan de båda fackliga grupperingarnas krav är en hundralapp i månaden för en industriarbetare med genomsnittlig lön.

­– Jag förstår inte upprördheten bland arbetsgivarna för en hundring skull. De är däremot inte särskilt upprörda över att en börs-vd kan tjäna 54 gånger mer än en arbetare, säger Ronny Wenngren.

När industriavtalet är i hamn den sista mars kommer de flesta strålkastare riktas mot Kommunals förhandlingar och kravet på extra pengar till undersköterskorna. Utöver 2,8 procent till alla kräver förbundet 400 kronor mer till undersköterskorna.

Parterna har ännu inte börjat diskutera kravet. Det sker inte förrän industrin satt riktmärket för löneökningarna. Arbetsgivarna har varit försiktiga i sina kommentarer.

– De har inte sagt mer än att de ställer sig positiva, säger Lenita Granlund, avtalssekreterare i Kommunal.

Parterna Kommunal och arbetsgivarna i SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) träffas ett par gånger i veckan. Den stora frågan på förhandlingsbordet är i dagsläget rätten till heltid.

– Utmaningen i stora organisationer är strukturen. Vi behöver titta över den, bemanningen, arbetstimmar och arbetstidsfrågan så att denna förbättring inte sker på bekostnad av arbetsmiljön.

– Lösningen får inte bli ett bakslag med längre arbetspass och fler helgpass, säger Lenita Granlund.

Carl von Scheele
08-725 52 17

Kommentera den här artikeln

  • ante_joh

    Problemet är att riksbanken är lika avgörande som avtalsrörelsen för att löneökningarna inte ska bli för höga och därigenom driva upp arbetslösheten. Facken räknar med att riksbanken ska försämra värdet på lönerna med två procent per år. Man begär 2,8 procent vilket då ger en reallöneökning på låga 0,8 procent. En sådan låg reallöneökning ger lägre arbetslöshet. Men misslyckas riksbanken att minska värdet på lönerna kan det istället bli stigande arbetslöshet.

    • Simsalablunder

      Näe, Riksbanken har bara den makten i de neoklassiska ekonomiskolans sagoböcker.

      I _verkligheten_ har riksbanker runt om i världen inklusive Sverige visat att de är tämligen tandlösa i sitt försök att påverka inflation och arbetslöshet upp/ner genom sina räntemanipuleringar. Riksbankens hejdukar kommer undan med bluffen för att alldeles för få synar dem.

      Istället får vi år ut och in höra samma svammel om hur de ”kontrollerar” inflationen, men att det kan ta upp till 2 år innan det slagit igenom i ekonomin (Riksbankens egna ord).

      På 2 år hinner det hända en massa andra reella händelser i ekonomin som har mycket större påverkan än detta räntejusterande som är en korkad kvarleva sedan guldstandarden, där man ämnade reglera penningmängden för att garantera valutans värde gentemot en given mängd guld. Vi har flytande valuta idag och det guldtänket har ingen som helst bäring därvidlag.

      Så vi har Riksbanken sittandes i skuffen, tittandes bakåt och genom det tror sig kunna beskriva hur den framförvarande vägen ser ut på ett ackurat vis och därefter ger order till ett otal förare med olika viljor hur de ska styra, bromsa, gasa för att inte köra i diket. Det fungerar förstås inte och det är vad vi ser i verkligheten.

      Du som ständigt tror på detta bör ju koherent kunna förklara hur det är tänkt att Riksbanken ska kunna öka inflationen genom sänkning av räntan när vi idag har minusränta, som i sig är detsamma som en skatt som i sig är deflationsdrivande. Det är förstås en omöjlighet.

  • Simsalablunder

    ”och inte genom lån.”

    Spelar egentligen ingen större roll idag eller inom överskådlig tid om staten lånar för att täcka det den redan spenderat, eftersom det staten lånar upp bara kan existera just för att den i ett tidigare skede spenderat genom underskottsbudget.

    Förvisso kan själva räntekostnaden för upplåningen ses som ett rikemansbidrag, och att den då av den anledningen ska låta bli att låna för att täcka underskottet.

    Det som händer när staten lånar är egentligen bara ett byte mellan två finansiella instrument. Enkelt förklarat så flyttas medel från ett icke räntebärande konto hos Riksbanken till ett räntebärande, detta efter budgivning på aktioner som riksbanken håller vid givna tillfällen.

    Inga av dessa medel staten lånar upp för att korrigera sin bokföring vid ett underskott påverkar den privata kreditgivningen, den kreditgivning som man brukar hävda möjliggör privata investeringar. Någon undanträngning sådan finns inte.

    Det av den enkla anledningen att banker skapar krediter baserat på kreditvärdighet och INTE baserat på för stunden existerande storlek på sina reserver, såsom också brukar göra gällandes.
    Kreditgivningen sker först och därefter löses reservkravet genom återbetalningen av krediten.

    Detta är viktigt att förstå när pladdret om hur farligt det är för staten att låna står som spön i backen.