Antalet ADHD-diagnostiserade och -medicinerade ökar. I årets första nummer av tidskriften Socionomen  använder socialprofessor Tommy Lundström ordet ”ADHD-explosion”.

Det medicinska perspektivet leder tolkningsstriden, so far. Medicinska modeller dominerar även allmänhetens förståelse och styr behandlingen. Lundström menar dock att den medicinska forskningen inte har lyckats hitta något som biologiskt förklarar ”ADHD-beteenden”.

Många studier visar dessutom på samband mellan socioekonomiska faktorer och diagnos. Mer ADHD hos barn med ensamstående föräldrar och hos dem som är beroende av försörjningsstöd. Mer hos barn aktuella inom den sociala barnavården. Mer hos ungar med lågutbildade föräldrar. Av någon anledning mer på Gotland.

Vad betyder den ojämna spridningen i sociala grupper och i regioner för socialt arbete, frågar sig Professorn. Det gör även jag.

Året är 1986. P var hyperaktiv, hade misslyckats i skolan. Utvecklade narkotikamissbruk. Inriktningen på behandlingshemmet var miljöterapeutisk. Ju mer vi lärde känna P desto tydligare blev det att hans problem kunde relateras till hans livs omständigheter, inte bara till generna.

Var tillåts vi i dag visa upp det lidande som inte beskrivs av vare sig hjärnforskare eller beteendepsykologer, som inte benämns av betygsinriktade lärare eller symptominriktade sjuksköterskor, politiker eller läkemedelslobbister? Den sorg jag kanske inte ens själv vet existerar?

Clarice Lispector: ”Sorg är en misslyckad glädje.” Som kanske tilltar, blir till ilska och aggression?

En som i dag är behandlingsansvarig beskriver för mig hur vissa klienter har flera diagnoser, äter flera olika mediciner mot alla möjliga symptom. Efter en tid i terapi försvinner både diagnoserna och symptomen, medicinerna blir onödiga. Det går alltså att bli frisk med hjälp av terapi.

Även om vi helst äter obesprutade bananer lever vi ändå i kemikaliernas tidsålder. Såklart är terapi dyrare för samhället än mediciner, åtminstone initialt. De mer långsiktiga konsekvenserna av medicinering vet vi för lite om, menar Lundström och ställer frågan om ADHD är en verkligt avgränsbar, distinkt sjukdom eller om dessa nya diagnoser snarare är ett uttryck för att stökiga, oroliga barn som alltid funnits nu får medicinska diagnoser?

Forna kollegor viskar i mitt öra att det pågår en psykiatrisering av sociala problem, och av själslivet.

”Vi tror inte själva på vad vi gör.”

Så beskriver de ett symptominriktat arbete, med fokus på aggressiva, okoncentrerade, rastlösa ungar med krav på höga skolprestationer. Men tänk om ungarna lever med en, eller två missbrukande föräldrar? Eller i en familj som länge haft för lite pengar? Eller kanske lider familjen av långvarig arbetslöshet som lett till depression, som lett till skolk och knark och i värsta fall felaktig diagnos av barnet?

Barbro Lennéer Axelson: ”Förluster och andra slags kriser är alltid särskilt obarmhärtiga mot dem som redan lever i utsatthet.”

Längtar efter tider med mer av psykosocial förståelse. Längtar efter vetenskaplig genomlysning av hur sociala och andra problem uppstår.