2015 blev fredligt år på svensk arbetsmarknad

STOCKHOLM 2015-04-30 Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) presenterade den ny generaldirektˆren fˆr Medlingsinstitutet, Carina Gunnarsson, vid en presstr‰ff i Stockholm 30 april, 2915. Foto: Claudio Bresciani / TT / Kod 10090

Carina Gunnarsson, generaldirektör för Medlingsinstitutet. Foto: Claudio Bresciani/TT

2015 blev det kanske fredligaste året någonsin på den svenska arbetsmarknaden. Reallönerna ökade med 2,5 procent, och kvinnor hämtade in lite till av männens löneförsprång.

När statliga Medlingsinstitutet på torsdagen presenterade sin årsrapport om den svenska lönebildningen var inga stora överraskningar att vänta. Rapporten gäller 2015, som var något av ett mellanår: De flesta anställda har ju treåriga kollektivavtal som tecknades 2013, och alltså löper ut först i år.

De avtal som faktiskt tecknades 2015 – totalt 40 stycken – löper som regel över kort tid, för att de ska komma i fas med de ungefär 500 avtal som omförhandlas 2016.

2015 blev också ett lugnt år på arbetsmarknaden, räknat i antal arbetsdagar som gick förlorade på grund av konflikter – totalt 234 dagar.

– 2015 blev det fredligaste året sedan Medlingsinstitutet bildades år 2000, och troligen det fredligaste någonsin, säger Per Ewaldsson, chefsjurist på Medlingsinstitutet. Sverige har färre arbetskonflikter än något annat nordiskt land, trots att vår arbetsmarknad är den största i Norden.

De treåriga avtal som fack och arbetsgivare inom industrin tecknade 2013 beräknades ge löneökningar på totalt 6,8 procent under 36 månader. Den löneökningstakten fungerade sedan som en norm för parterna på den övriga arbetsmarknaden. När treårsperioden nu kan summeras finner Medlingsinstitutet att lönerna i det privata näringslivet har stigit med 7,4 procent, medan ökningen i hela ekonomin har blivit 7,6 procent.

– Anställda i stat, kommuner och landsting har alltså fått större löneökningar än privat anställda, konstaterar Valter Hultén, nationalekonom vid Medlingsinstitutet, som dock inte kan precisera vilka grupper som har fått de största lönelyften.

I kombination med låg (eller snarare obefintlig) inflation har de höjda lönerna resulterat i kraftiga real förbättring. Reallöneökningen 2015 (om konsumentpriserna används som mått på inflationen) blev 2,5 procent. Reallöneökningarna har stigit oavbrutet i snart 20 år.

Den förbättringen för de anställda har varit möjlig utan att rasera den svenska industrins konkurrenskraft. Medlingsinstitutet har jämfört vad det kostade att producera i Sverige och ett antal andra länder år 1998, och hur kostnaderna har förändrats sedan dess.

Det visar sig att den svenska tillverkningsindustrins kostnadsläge har förbättrats i förhållande till såväl Danmark, Finland och Tyskland som till en grupp av tio euroländer och en grupp av 21 OECD-länder. Relativt sett har det alltså blivit billigare att tillverka saker i Sverige. Av de stora konkurrentländerna är det bara USA som haft en mer fördelaktig kostnadsutveckling.

Samtidigt som lönerna stiger minskar löneskillnaden mellan män och kvinnor sakta. Kvinnors löner är nu nästan 87 procent av männens, att jämföra med knappt 82 procent kring år 2000. Medlingsinstitutets statistik visar att mycket av den minskade könsskillnaden beror på att fler kvinnor är riktigt högavlönade.

Årsrapporten för 2015 bekräftar bilden av en lönebildning som ”i det stora hela fungerat väl”, skriver Medlingsinstitutets generaldirektör Carina Gunnarsson i ett förord till rapporten.

Årets avtalsrörelse ser dock ut att bli splittrad, utan samordning mellan LO-förbunden och med en rad fackförbund som på förhand har gjort klart att de inte längre respekterar löneökningstakten inom industrin som ett riktmärke.

Men skulle Medlingsinstitutet behöva medla i konflikter mellan fack och arbetsgivare o årets avtalsrörelse kommer medlarna inte att lägga några bud som ger mer än de löneökningar (räknat i procent) som fack och arbetsgivare inom industrin kommer överens om, säger Carina Gunnarsson.

– Vårt uppdrag från regeringen har inte förändrats. Den konkurrensutsatta industrin ska vara lönenormerande.

Mårten Martos Nilsson
08-725 52 13

Kommentera den här artikeln

  • Erik

    Det står i artikeln att ”reallöneökningarna stigit oavbrutet i snart tjugo år”. Det är verkligen inte sant. För tjugo år sedan, 1996, var reallöneökningen över 7 procent för en industriarbetare, därefter har reallöneökningarna fallit ner mot dagens nivå på 2,5 procent. Så här beskriver SCB saken: ”Efter några år av negativ reallöneutveckling i början av 90-talet nåddes en topp 1996. Reallöneutvecklingen har även därefter varit positiv, men ökningstakten har minskat”

    http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/22678/Allmant/Sveriges-ekonomi/Aktuell-Pong/31243/EK0203/70534/

    Vad som är sant är att reallönerna stigit i snart tjugo år (liksom de gjort i 200 år), men det är något annat än att ökningarna skulle ha stigit. Den korrekta beskrivningen är: reallönerna ökar, men allt långsammare. Vilket också är en viktig förklaring till varför det blivit så mycket billigare att producera varor i Sverige jämfört med våra grannländer.

    Förlåt en felfinnare, men det här är inte oväsentligt, om Arbetets läsare ska få en korrekt bild av svensk lönebildning.

  • Simsalablunder

    Den privata skuldsättningen har samtidigt ökat enormt och den skuldens räntor och amorteringar betalas med reallönen. Bolån tar en mycket stor del av den disponibla inkomsten.

    Så den uteblivna reallöneökningen i förhållande till den enorma vinstutvecklingen har ersatts med privatlån i olika former. Att ersätta reallöneökning med privatlån för att upprätthålla människors köpkraft är förstås i längden inte hållbart. Det håller bara så länge det finns kreditvärdiga kunder att låna ut till. När de sinar så bromsar ekonomin in.