Är kulturskolan till för alla?

Elevunderlaget i kulturskolan är smalt. Många kommuner jobbar hårt för att nå fler barn. Samtidigt pågår en statlig utredning om hur verksamheten kan bli mer jämlik.

En av grundtankarna med den kommunala musikskolan när den byggdes ut på 1960-talet var att alla barn skulle få tillgång till instrumentundervisning, oavsett socioekonomisk bakgrund. I dag nås runt 400 000 elever i hela landet av denna kommunalt skattesubventionerade verksamhet som numera heter Kulturskolan och erbjuder olika konstformer.

Men elevunderlaget är relativt homogent. Majoriteten utgörs av barn från medelklassen, visar undersökningar. Ofta har föräldrarna själva musikskoleerfarenhet. Studier har också visat att etnisk bakgrund påverkar föräldrarnas benägenhet att anmäla sina barn till den ganska Sverige-unika verksamheten.

Det måste förändras, menar Torgny Sandgren, generalsekreterare för nationella Kulturskolerådet.

– Att ha en dansgrupp för tjugo svenskfödda flickor från välbärgade villakvarter behöver inte vara fel. Men om alla grupper har en liknande sammansättning blir det ett problem för kulturskolans fortsatta existens. Det blir svårt att motivera varför verksamheten fortsatt ska subventioneras av det allmänna, säger han.

På flera orter runt om i landet har såväl politiker som tjänstemän börjat uppmärksamma detta perspektiv. Därför pågår många nya arbetssätt.

– Det handlar om allt ifrån att se över på vilket sätt och i vilka forum man kommunicerar, till att titta på utbud, på var någonstans man rent geografiskt finns, samt på pedagogiska modeller och på medarbetarnas kompetens, säger Torgny Sandgren.

På en del orter har man provat att sänka avgifterna. År 2014 kostade det i genomsnitt 656 kronor per termin att gå någon av Kulturskolans kurser, men skillnaderna över landet är stora. I Täby, som låg högst, fick man betala 1 700 kronor medan det på många orter, däribland Luleå, Ragunda och Örnsköldsvik, var helt avgiftsfritt. I Stockholm sköt politikerna nyligen till 25 miljoner kronor för att möjliggöra fler och billigare platser.

– Att man i Stockholm de facto fått mer pengar i den kommunala budgeten gör att man både kan utöka antalet platser och sänka avgiften. Så visst når man fler deltagare efter detta, säger Torgny Sandgren.

Den stora utmaningen finns dock i kommuner där kulturskolan får i uppdrag att öka rekryteringen utan att få ökat ekonomiskt anslag, menar han.

– Ska man då stänga dörren för de barn som redan går där till förmån för underrepresenterade samhällsgrupper?, frågar Torgny Sandgren.

På Statens kulturråd jobbar Simon Strömberg med ansvar för ”kultur i bostadsområden med lågt valdeltagande”. Han har mångårig erfarenhet att arbeta med samma tema inom Kulturskolan i Stockholm. Avgifterna påverkar, säger han, men de är inte allt.

– Man måste också anpassa verksamheten till barns och ungas verklighet. Det fungerar inte att komma med färdiga manualer utifrån. Då kommer inte nya grupper på gitarrkursen oavsett om den är avgiftsfri. Det ställer krav på att vi måste tänka och agera på nya sätt.

Som exempel nämner Simon Strömberg behovet av att vara tillgänglig på lov och helger, när barnen är lediga. Och att man kan behöva jobba i korta projekt istället för att enbart erbjuda terminslånga kurser.

– Det kan också handla om att jobba över konstgränserna, att till exempel dans, musikproduktion och graffiti möts i olika konstellationer.

Men än finns inga nationella råd eller riktlinjer för hur man bäst jobbar för en mer jämlik kulturskola. En statlig utredning om detta är dock på gång. Den leds av Monica Lindgren, som är professor i musikpedagogik vid Göteborgs universitet, och som inte vill säga något om förslagen innan utredningen blir klar i september 2016.

Hon håller dock också, sedan tidigare, på med ett forskningsprojekt där hon studerar en kulturskoleverksamhet som börjar spridas till allt fler orter runt om i landet. Den kallas El Sistema och modellen kommer ursprungligen från Venezuela. Där startade klassiskt skolade musiker orkestrar i fattiga kvarter som ett sätt att ge barnen nya kontakter och intressen.

Tanken är att musiken kan vara en väg till förändring. I Sverige åker El Sistema-lärarna ut till barnens befintliga skolor, övningarna ligger i samband med skoldagens slut. De bygger på orkesterspel i stället för enskild undervisning. Samarbeten sker med befintliga institutioner som konserthus och musikhögskolor, och hela familjer runt barnen bjuds in till övningstillfällena.

– Det sociala och samarbetet med familjerna, eller andra lokala nyckelpersoner som är föredöme för barnen, är ett viktigt perspektiv att anamma i fler verksamheter inom kulturskolan, menar Simon Strömberg.

Kulturskolan måste hitta nya vägar för att visa att den finns, anser han och påminner om att det ganska långt upp i åldrarna är föräldrar som tar initiativ till att anmäla sina barn.

– En åttaåring anmäler sig sällan själv till en cellokurs, säger Simon Strömberg.

Tora Villanueva Gran

LÄS MER:

• Om kulturskoleutredningen

• Om kulturskolerådet

• Om El Sistema i Sverige