Sista telefonkioskerna borta

När snart sagt var man har en telefon i fickan är telefonkioskens saga all. Förra året försvann de sista från Sveriges gator och torg – efter 115 år.

Numera överröstar mobilpratarna på bussen varandra, ofta till övriga passagerares förtret. Annat var det förr. Då fick den som ville meddela sig ta sig till en telefonkiosk, leta upp en 25-öring under trätrallen och därefter lyfta bakelitluren ur sin klyka. Den tiden är nu förbi.

115 år efter telefonkioskernas införande i Sverige har nu de sista försvunnit från gator och torg.

En som vet allt om denna utveckling – och avveckling – är före detta Televerksarbetaren Folke Ackerman.

– Pappa som var snickare anlitades flitigt av dåvarande Telegrafverket redan 1949, och själv började jag 1968 med att jobba natt med driftsövervakning av alla Stockholms läns telefonstationer, berättar han. Tio år senare blev jag anställd för att bland annat renovera och underhålla våra telefonkiosker i trä och metall.

Nu närmade sig telefonkioskerna sin storhetstid, de hade aldrig varit flera och arbetet med att laga rutor, byta telefonkataloger och måla om dem i orange var omfattande.

– Ytterligare tio år senare, vid slutet av 1980-talet, började användningen av mobiltelefoner ta fart vilket blev början till slutet för telefonkioskerna, säger Folke. De har dock blivit kvar tills i dag när de flesta har en smartphone, vilket inneburit det definitiva slutet för den gamla tekniken.

Det var också länge sedan telefon-kioskerna var en lönsam del av Televerkets, senare Telia Soneras, verksamhet. De har under senare år snarare betraktats som en service och trygghet för medborgarna.

– Går vi tillbaka 100 år fick ju telefonisten gå in och bryta samtalet för att tala om att det var dags att lägga i en ny fem- eller tioöring, säger Folke. Och under min tid har vi ju, förutom all service och reparation, fått åka runt i skärgården och tömma apparater för att ha hela båten full med enkronor på vägen hem. Sådan administration och skötsel kostar pengar.

Konkurrensen mellan olika operatörer ser vi måhända som en relativt ny företeelse. Faktum är att den fanns redan 1914 när kunderna kunde välja mellan att ringa i Rikstelefons eller Allmänna Telefonbolagets kiosker.

– Valfriheten fanns där men det var kanske inget priskrig, säger Folke.

De telefonkiosker som ännu en tid står i våra tätorter ses nog inte som några smycken i det offentliga rummet. Det fanns dock en tid när man inte sparade på mödan för att göra dem både vackra och funktionella. Den första kiosken som togs fram i Sverige, den gröna Pagoden från 1901 med sitt tak i zinkfjäll, är ett exempel på det. På 1980-talet tog LM Ericsson fram exakta kopior av Pagoden, men med tak i stansad koppar,

– Den var estetiskt mycket genom-arbetad och utrustad med paraplyställ, askkopp för cigarren och ett urtag i hyllan för att även korpulenta män skulle få plats där inne, berättar Folke Ackerman, som genom det hantverksföretag han startade 1990 tagit sig an att renovera de äldsta av de som finns kvar.

Den pågående avvecklingen av telefonkioskerna är kanske det mest konkreta tecknet på den teknik- och informationsrevolution vi genomgår.

Olle Anderstam

Arbetet

Kommentera den här artikeln