Ledare: Att diktaturernas utsända blev inbjudna att gråta ikapp med anhöriga, bara några dagar efter Charlie Hebdoattacken, visar hur lång väg vi har kvar att gå i arbetet mot islamistisk terror, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.
På ettårsdagen efter attacken mot Charlie Hebdo har världen tyvärr lång väg kvar att återhämta sig från ett extremt våldsamt år.
Attacken mot Charlie Hebdo visade på någonting nytt, ett angrepp direkt i hjärtat på de västländer som vi dittills trott kunna stå utanför direkt terrorism och det alltmer fasansfulla sammanbrottet i flera arabländer.
Vi blev också varse den fruktansvärda vardag som gäller för människor i dessa sönderfallande stater eller deras närområden.
Bara några veckor före attacken mot Charlie Hebdo detonerade en självmordsbombare en kraftig sprängladdning i Libanons numera lugna huvudstad Beirut. Bomben dödade 43 och skadade närmare 250 människor. Resultatet skulle ha kunnat bli ännu värre. En andra självmordsbombare övermannades av tvåbarnsfadern Adel Termos med resultatet att han själv blev det enda offret för denna andra attack.
Ett Beirut i chock hedrar fortfarande mannen som avstyrde en ännu värre attack.
För även om rasister i Sverige gärna sprider myten om att muslimska terrorister har västvärldens livsstil som främsta mål för sin våldsideologi är dess främsta offer tvärtom civila familjer i de egna närområdena.
Men här kommer det märkliga. I en manifestation i Paris några dagar efter Charlie Hebdomassakern gick en leende inbjuden ambassadör från Saudiarabien. Endast två dagar före manifestationen hade hans eget hemlands regeringsmilis utdelat de första 50 av ettusen piskrapp mot den fängslade saudiske bloggaren Raif Badawi.
Den brutala terrorsekten IS skulle aldrig ha kunnat bli en maktfaktor utan långvarigt och massivt stöd från Saudiarabien.
IS skulle bilda sköld mot ärkefienden, diktaturen Iran och mot Syriens president al-Assad, var det tänkt, men tillräckligt starka valde IS att gå sin egen väg.
I Sverige följde efter Charlie Hebdo en kvasidebatt om vem som tydligast kunde ta avstånd från islamistisk terror och säga det flest gånger.
Men ska vi någon gång komma tillrätta med islamistisk terrorism måste strukturer analyseras rätt. Utan tvekan har banditgänget som kallar sig kungafamilj i Saudiarabien och andra despoter i området som genom oljefyndigheter gjort sig till världens rikaste maktgrupp en stor del av ansvaret för den islamistiska fundamentalismens framväxt.
För att minnas Charlie Hebdo och för att verka så att det inte ska hända igen måste vi börja kalla en stövel för en stövel och kalla Saudiarabiens styrande elit och Irans förtryckande diktatur för de terroristcentra som de verkligen är.
Men för väst är oljan och handeln för viktig för att ens kalla en diktatur för en diktatur, eller att ens stå upp bakom Margot Wallström när hon talar om demokrati som något viktigt, även för människor i arabländerna.
I stället blev diktaturernas utsända inbjudna till att gråta ikapp med anhöriga till offren, bara några dagar efter Charlie Hebdoattacken.
Det visar hur lång väg vi har kvar att gå.
