Sverigedemokraterna når i dag 19,9 procent av rösterna i SCB:s stora partisympatiundersökning.
Med ett bortfall på 44,9 procent och med en digital verklighet där SCB sedan i mars tvingats ta in webbenkäter för att få någon volym på svaren har visserligen tillförlitligheten urholkats i SCB:s undersökningar.
Men även om vi låter tvivlet på tillförlitligheten kvarstå är Statistiska centralbyråns undersökning tveklöst en oroväckande läsning.
Vi kan anta att en stor del av dem som nu säger att de ska rösta på SD struntar i att partiet har sina rötter i nazismen, och att de struntar i att SD genom att vägra godkänna majoritetsbeslut som fattas i Sveriges riksdag underkänner demokratins absoluta fundament.
För dem som säger att de ska rösta på SD är det i stället synen på dagens invandring som är förhärskande oavsett hur partiet agerar i riksdagen och oavsett partiets ursprung.
Ändå får dessa fakta inte falla i glömska. Det faktum att en röst på SD är en röst på ett parti som vägrar demokratins grundfundament är något vi i demokratins namn aldrig får glömma.
Till viss del är troligen en del av sympatierna för SD också en protest mot det egna, egentliga partiets politik i flyktingfrågan.
För tyvärr har de etablerade partierna inte lyckats fånga upp den kraft som finns i det humana civilsamhällets empati.
I radions P1 talade kulturskribenten Ulrika Knutson häromdagen om synen på flyktingarna från Finland under och efter andra världskriget.
I ett civilsamhällets stora engagemang stickade svenska hushåll 80 000 par vantar till 80 000 finska krigsbarn som kommit hit.
Även nu flyr barn och familjer från krigets fasor.
Den avgörande skillnaden är vilken bild som präntas i vårt medvetande av dem som kommer.
Då de etablerade partierna förmedlar bilden av att det är ett problem som kommer hit snarare än människor med egna liv, förhoppningar och känslor så präglar det också inställningen till flyktingar och i slutänden påverkar det även vilket parti vi är villiga att rösta på.
Politiker från alla demokratiska partier måste lära sig ta civilsamhällets engagemang till hjälp för att behålla den viktiga insikten om att det är människor som vi själva som kommer hit.
Den kroatisk/svenska journalisten och författaren Slavenka Draculic skrev redan 2005 om vilken bild som annars kan skapas.
I ”Konsten att döda” beskriver hon den avhumanisering som olika stridande parter under Balkankriget applicerade på sina motståndare. Då var det grannar, i samma land med samma språk som skulle demoniseras som olika och knappt mänskliga.
Processen är inte lätt. Den tar tid och arbetas mödosamt in.
I åratal har vi nu hört Sverigedemokraterna demonisera människor med annan hudfärg från andra länder.
Låt aldrig Sverigedemokraternas bild av avhumaniserade människor bli förhärskande. Då kommer SD:s röstandel fortsätta stiga och i förlängningen står vi inför något betydligt värre.
