Martin Klepke webbledartopp

Den ofrivilliga deltiden ökar nu på hela arbetsmarknaden. Det innebär att den ekonomiska risken läggs över på den anställde samtidigt som möjligheten till vinst behålls inom företaget.

Det här är problematiskt ur flera synvinklar.

Fler osäkra och korta anställningar gör det svårare för såväl den enskilde som för fackliga företrädare att ställa krav på rimlig lön och säker arbetsmiljön. Undersysselsatta blir därmed ett sätt att pressa lönerna generellt och att minska arbetstagarnas makt över sin arbetssituation.

För den enskilde är nackdelen uppenbar. Deltid skapar en osäker personlig ekonomi och en ständig jakt efter ytterligare timmar att tjäna pengar på.

I en ny sammanställning från Statistiska Centralbyrån, SCB, framgår att den största ökningen bland de undersysselsatta syns bland männen samtidigt som de yngre är allra värst utsatta. Nära 20 procent av de ungdomar mellan 15 och 24 år som redan har ett jobb vill och kan jobba mer enligt SCB:s sammanställning.

SCB tar också kål på myten att människor jobbar deltid för att de själva vill jobba deltid. Visst finns det människor som gör ett sådant val. Men de har rensats bort från SCB:s oroväckande statistik.

Att ha en anställd på deltid varje förmiddag, och om vädret är bra och försäljningen god låta den anställde stanna några timmar på eftermiddagen är naturligtvis mer lukrativt än att betala lön för någon som tidvis kan jobba i lugnare tempo.

Det här åskådliggörs tydligt i ett mål som Handels just nu driver i arbetsdomstolen där en kvinna hade 13 timmar i veckan på sitt anställningskontrakt. Men hon jobbade betydligt mer. Den totala flexibiliteten var därmed uppnådd för arbetsgivaren, medan all ekonomisk risk lades på den anställde. Och detta är alarmerande.

Det ständigt upptrissade tempot är visserligen illa nog, men att därutöver också vältra över den ekonomiska risken på den anställde är ett grundläggande brott mot hur fördelningen av risker ska se ut och ytterst om hur produktionsvinsten ska fördelas.

Historiskt sett har svensk och nordisk fackföreningsrörelse nämligen undvikit risken att starta egna fabriker och egen produktion. I stället har företagsägare kunnat göra bra vinster om produktionen gått bra men samtidigt riskerat förlust och eventuell nedläggning om affärerna försämras. Arbetarna har i gengäld fått sin fasta månadslön och vid en nedläggning kunnat söka nytt jobb med en ordentlig a-kassa i ryggen.

Möjligheten till stor vinst men också risken för förlust har alltså lagts på företagsägaren. Den enskilde arbetaren har i utbyte fått en jämn ekonomisk trygghet, med fast månadslön vid en anställning och med bra a-kassa vid arbetslöshet.

De alltfler osäkra anställningarna rubbar denna överenskommelse. Genom dem flyttar företagsägaren ut risken för förlust på den enskilde arbetaren medan möjligheten till vinst behålls hos företagsledningen.

Arbetslivet blev naturligtvis inte mindre ekonomiskt riskfyllt då den borgerliga regeringen samtidigt sänkte a-kassan till skamligt låga nivåer.

Det står nu helt klart att utvecklingen mot att all ekonomisk risk ska tas av de anställda inte får fortgå. Ekonomisk trygghet var utbytet mot att arbetare säljer sin arbetskraft till företag vars ägare kan göra stora personliga vinster.

Den rödgröna regeringen är nu på väg att återställa samhällets ansvar för medborgarnas ekonomiska trygghet. Resten måste tas i förhandlingar och det är ingen slump att visstider och otrygga anställningar står högt upp på dagordningen för de stundande förhandlingarna i avtalsrörelsen 2016.