Martin Klepke webbledartopp

Nattens terrordåd i Paris är en vidrig attack mot allt mänskligt och empatiskt.

Det finns inget av humanism kvar, inget utrymme för debatt, förhandling eller diskussion.

Här finns inte, och kommer aldrig att finnas, något utrymme för vare sig diplomati eller förståelse.

Här finns endast det bottenlösa hatet kvar som drivkraft. Vi har sett det vid liknande attacker, i såväl Mogadishu, New York, Bagdad och Utöya, och på många andra ställen.

Så sent som på torsdagen dödades nära 50 personer, främst unga och barnfamiljer, i två självmordsattentat i Beiruts affärsdistrikt.

Och samma hat mötte vi för bara någon vecka sedan i svenska Trollhättan.

Förövarna anser sig visserligen ha skilda motiv för sina handlingar. Men när hatet tjänar som drivkraft blir förövarnas ståndpunkter betydelselösa.

Likheterna med Anders Behring Breiviks metodiska avrättande av unga på Utöya är slående när det står klart vad som skedde i konserthallen Bataclan i natt.

Kanske så många som hundra personer, även här mestadels unga, mördades metodiskt, samtidigt som tiotals parisare och turister samtidigt dödades i andra samordnade attacker i Paris.

Naturligtvis kommer nattens dåd att påverka debatten om flyktingströmmarna, såväl i Sverige som i övriga Europa.

Men att dra paralleller mellan dåden i Paris och våra gränser är oacceptabelt.

De människor som flyr är förövarnas måltavlor på samma sätt som Parisborna blev det i natt.

Offer ska inte ses som förövare. Vi måste värja oss mot försöken att hetsa mot nyanlända som sociala medier redan har fyllts med.

Det är klassisk avhumaniserande retorik, men i tider och vid händelser som dessa är det mer humanism vi behöver, inte mindre.