– Flera titlar, främst inom Saco-sfären, är ju ute på upphandling med jämna mellanrum. Och det som hände Tidningen Vision väckte vår förvåning. Så helt säker sitter man inte i fackförbundspressen heller, konstaterar Jonas Nordling som är ordförande för Journalistförbundet.

Det som hände Tidningen Vision, som ägs av förbundet med samma namn och som organiserar närmare 180 000 tjänstemän i bland annat kommuner, landsting och inom kyrkan, var att förbundet förra årsskiftet förvandlade nyhetstidningen till ett magasin. Från 20 nummer per år, till åtta.

Och redaktionen lades under förbundets kommunikationsavdelning. Till en början skulle också kommunikationschefen vara ansvarig utgivare. Där backade till slut förbundet och chefredaktören är i dag ansvarig utgivare. Men nyhetstidningen på webben är borta. Nu blandas nyheter från tidningen med facklig information på förbundets egen hemsida.

Strax före nedskärningen av Tidningen Vision lades TCO-tidningen ner och är i dag i stället enbart webbtidning under namnet Arbetsvärlden, vars målgrupp inte är fackligt förtroendevalda utan andra medier, makthavare och opinionsbildare. Bland Saco-förbundens tidningar är det inte helt ovanligt att det är förbundsordföranden som är ansvarig utgivare på tidningen. Det vill säga, det är inte en redaktör som ansvarar och har sista ordet för innehållet i tidningen.

På LO-sidan har ett förbund, Musikerna, en sådan lösning. Resten av LO-tidningarna har fristående redaktioner. Men även på LO-sidan har några tidningar valt att lägga ut produktionen på andra bolag. Det handlar då om två relativt små förbund som Elektriker och Målareförbundet, vars tidningar numera görs av anställda på Dalademokraten i Falun.

På Saco-sidan har stora förbund som Lärarnas riksförbund och SSR lagt ut sina tidningar Skolvärlden och Akademikern på produktionsbolag. Akademikern gjorde en ny upphandling senast vid årsskiftet.
– En organisation som väljer att lägga ut sin tidning på produktionsbolag är framför allt ute efter att göra en så kostnadseffektiv produkt som möjligt. Redaktionens integritet blir mer luddig. Det ligger i sakens natur, att kan man när som helst förlora en upphandling så utmanas redaktionens mod, säger Jonas Nordling.

Varför behöver då fackförbund finansiera journalistik?
– De flesta förbund är fortfarande stora organisationer. Och det är nästan omöjligt för en medlem att få inblick i den verksamheten om man inte har någon som gör det de flesta fackförbundstidningar faktiskt gör. Den redaktionella formen slår alltid alla andra kommunikationsformer, säger Jonas Nordling.

De olika fackförbundstidningarna ser väldigt olika ut. Där Dagens Arbete (som ägs av GS, IF Metall och Pappers) beskriver sig som en tidning som ”satsar på undersökande journalistik” har industrins tjänstemannamotsvarighet Kollega (som ägs av Unionen) en vision om att ”inspirera, engagera och ge verktyg till ett bättre arbetsliv”.

– Varje ägare är ju suverän och väljer olika tolkningar av hur man utför uppdraget. I slutändan får förbundet den medlemstidning man förtjänar. Tycker man att det är viktigt med intern kvalitetssäkring och en levande diskussion om vad förbundet sysslar med brukar en redaktionell verksamhet med stark integritet vara det bästa valet.

Jonas Nordling, och många med honom, skulle gärna se att till exempel LO satsade mer på journalistik.
– Det finns många bra idéer där ute just nu. Om LO har några pengar kvar i mediefonden, eller vem som helst som sitter på kapital och tror på det demokratiska samhället, borde de vara intresserade av att få rull på journalistiken. Inte bara titta på.

LÄS OCKSÅ:

Pengarna från LO:s försäljning av Aftonbladet ledde inte till något nytt

Debatt: Socialbidragsnivåer gör att erfarna frilansare slutar

Kommunikatören ska fylla tomrummet

Sparpaket och slakt på skånska redaktioner

Så tycker arbetsplatser inom LO om tidningsdöden

Småorter hamnar i medieskugga

Vem ska bevaka demokratin?

Sandra Lund: Snart kommer sug efter lite filtrering