Den omfattande kartläggning av svensk integration som gjorts av Arbetets Esref Okumus är alarmerande.
I de 38 mest invandrartäta förorterna i Sverige har arbetslösheten stigit, fattigdomen brett ut sig och utbildningsnivån kraftigt halkat efter övriga delar av landet.
Det går inte längre att blunda för att vi håller på att skapa en ny underklass, främst bestående av utlandsfödda och deras barn, inlåsta i områden med sämre möjligheter när det gäller såväl inkomst, utbildning och arbetstillfällen.
Det är frapperande att den koppling mellan fattigdom och ursprung som skapats av en misslyckad politik och som så tydligt lyser i den statistik som Arbetets Esref Okumus tagit fram, inte lyfts mer i integrationsdebatten.
Vår nya underklass består av människor i fattiga utsatta områden, de områden som samtidigt är våra mest invandrartäta områden.
Alliansens partiledare må tusen gånger upprepa sin avsky mot rasism, men när det kommer till klasser är det uppenbart inte lika viktigt att hålla på den medmänskliga etiketten.
Det som inte öppet kan föreslås för människor med annat ursprung går i borgarnas värld utmärkt att föreslå när det gäller de redan fattigaste och lägst avlönade.
Så föreslog till exempel den borgerliga regeringen under sin tid vid makten att det borde inrättas lågskatteområden i våra mest utsatta förorter.
Företag skulle undantas från en del av skattelagstiftningen om de placerade sig i dessa lågskattezoner mot att de garanterades billig enkel arbetskraft från staten.
Här var det ingen integration som gällde i det samhälle vi kallar Sverige. I stället skulle områdets invånare stigmatiseras som lägre värda både som arbetskraft och medborgare.
Esref Okumus kartläggning av utbildningen i dessa områden visar samma mönster.
Elever som bor i de 38 förorterna löper dubbelt så stor risk att gå ut grundskolan utan behörighet för att läsa vidare på gymnasiet.
Samtidigt är Länsstyrelsen i Stockholm inte nådig i sin bedömning av hur den framtida arbetsmarknaden kommer att se ut för dessa elever:
Efterfrågan på arbetskraft utan gymnasieutbildning kommer att minska med 12 000 personer i länet fram till år 2020 samtidigt som man kommer att behöva nyanställa 65 000 personer med gymnasieutbildning.
Problembilden är inte ny och den gäller för hela landet. De förslag som sent omsider lades från Socialdemokraterna redan under den tid partiet var i opposition baserades just på dessa fakta.
De som har gymnasiekompetens får jobb.
De som inte har gymnasiekompetens blir utan.
Det tafatta och det verkningslösa består i att inte tidigare ha anpassat politiken efter dessa fakta.
Från borgerligt håll är oviljan ännu större och visar det verkliga misslyckandet.
I stället för utbildningssatsningar har vi fått vänja oss vid att höra den borgerliga integrationspolitikens ständiga mantra: att hellre sänka lönerna och försämra villkoren för de redan mest utsatta.
Att sänkta löner och fler låglönejobb skulle vara räddningen är också argument vi nu hör om den stora flyktinginvandringen, och det stråk av klassförakt som vilar över denna politik skapar klara murar mellan människor på grund av ursprung.
Klassföraktet går hand i hand med det allt större gapet mellan utlandsfödda och övriga.
Visst är det en utmaning. Men lika visst går det att åtgärda och skapa ett inkluderande samhälle för alla, såväl för nyanlända som för dem som fastnat i första- och andragenerationsinvandringens förorter.
Alternativet är att ge Sverigedemokraterna ett ännu större utrymme för rasistisk propaganda.
Det är dock alarmerande att Sveriges egen utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) sällat sig till den borgerliga kören om krav på fler låglönejobb i stället för utbildning.
Han borde läsa Arbetets serie om integration för att se vad den typen av politik innebär i verkligheten.
