Låginkomsttagare trängs bort när stadsdelar snyggas till – i såväl Stockholm som New York.  I boken The Edge Becomes the Center har författaren DW Gibson undersökt hur gentrifiering påverkar människor och vår relation till varandra.

Ett av de första synliga tecknen på att en stadsdel är på väg utför är att det dyker upp ett café med ljust trägolv, synlig tegelvägg, designstolar, industrilampor och skäggiga män i 30-årsåldern vid espressomaskinen bakom disken. Sedan en tid tillbaka finns ett sådant, inkilat mellan kinesiska tvättomater och ecuadorianska snabbmatsrestauranger, i mitt kvarter i stadsdelen Ridgewood, i Queens, New York. Det ligger där som ett löfte om att fler skäggiga män i 30-årsåldern, som jag själv, är på väg att välla in över gränsen från Brooklyn på flykt undan skyhöga hyror.

Ridgewood, traditionellt ett arbetarklassområde med stor latinamerikansk befolkning, är i ett tidigt stadium av gentrifiering; en process som brukar beskrivas som att en stadsdel med låginkomsttagare upptäcks av konstnärer och andra kreativa människor som lockas av rimliga hyror och intressant atmosfär. Området haussas, kapital flödar in, husen renoveras, hyrorna stiger, höginkomsttagare flyttar dit och på sikt har varken de ursprungliga invånarna eller de inflyttade konstnärerna råd att bo kvar. Andra, som den kända geografen och urbanteoretikern Neil Smith, ser gentrifiering som en medveten process som eldas på av politiker och näringsliv i samarbete, under paroller som ”stadsförnyelse”.

I en stor europeisk studie av tretton europeiska städer som publicerades i slutet av september utmärkte sig Stockholm med en kraftigt ökande segregation mellan fattiga och rika de senaste tio åren.
En av rapportförfattarna, Roger Andersson, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, konstaterade i DN att det pågår en gentrifieringsprocess i Stockholm och att det ”inte finns någon plats för de fattiga, de trycks längre och längre ut från centrum”.

I den uppmärksammade reportageboken The Edge Becomes the Center undersöker den amerikanske journalisten DW Gibson hur detta i New York ständigt diskuterade fenomen påverkar människor och deras relationer till varandra. Framförallt rör han sig i Bedford-Stuyvesant, en övervägande svart Brooklyn-stadsdel som under de senaste åren gått igenom en snabb gentrifieringsprocess. Till skillnad från det akademiska perspektivet i de flesta andra böcker om gentrifiering låter DW Gibson invånarna i New York själva berätta – bara stundtals avbrutna av författarens egna reflektioner – om sina upplevelser av att överleva i en stad där den genomsnittliga hyran ligger på runt 20 000 kronor för en tvårumslägenhet. Boken är fylld av vittnesmål från mäklare, arkitekter, husockupanter, politiker, knarklangare och andra som formar eller formas av förändringarna i staden.

Särskilt intressanta är de kapitel där Gibson intervjuar gentrifieringens vinnare. En mäklare levererar ett tragikomiskt citat om hur bra han trivs just här just nu, med att köpa upp och lyxrenovera hus i Bedford-Stuyvesant:
”Det driv som fanns i musikbranschen i New York på 90-talet hittar du i Brooklyns fastighetsmarknad just nu. Samma strålande vitalitet och upptäckarglädje”.

Synsättet står i skarp kontrast till alla vittnesmål om hur unga konstnärer och musiker lämnar New York på grund av höga hyror. Men för mäklarna är Brooklyn 2015 en av de där legendariskt dynamiska epokerna som alla önskar att de varit med om: som ett Paris 1922 eller Soho 1967.  I ett mycket obehagligt kapitel berättar en 26-årig hyresvärd för DW Gibson om hur han lurar svarta invånare i Bedford-Stuyvesant att lämna sina lägenheter:

”Varje svart person har ett pris. Genomsnittspriset för (att) en svart person (ska överge sin lägenhet) här i Bed-Stuy är 30 000 dollar. Uppe i östra New York är det 10 000 dollar. Alla vill att de ska försvinna. Inte för att vi inte gillar dem, men de bara ställer till saker och sänker värdet.”

När värden köpt ut sina svarta hyresgäster renoverar han lägenheterna och säljer dem för mellan en och två miljoner dollar till vita spekulanter, som ofta specifikt ber om att slippa svarta grannar. Förändringen syns på gatorna i Bedford-Stuyvesant.

På bara ett år, 2011, ökade den vita befolkningen med 633 procent. Samtidigt talas det i USA om en ”Southern Migration”, en modern motsvarighet till ”The Great Migration” under 1900-talet då svarta flyttade norrut från rasismen i södern. Nu lämnar i stället många svarta New York-stadsdelar som Bedford-Stuyvesant för södern, bort från de skenande hyrorna.

Gentrifieringen leder till folkomflyttningar även i Stockholm, där mäklare som är inne i samma övertända rus som sina kollegor i New York döper Liljeholmen till ”Stockholms Manhattan” och Skarpnäck till ”Stockholms East Harlem” i bostadsannonser.

Roger Andersson vid Uppsala universitet varnar för sociala oroligheter i horisonten i ett samhälle som bli allt mer segregerat efter klass. Även DW Gibson ser dystert på framtiden, och menar i bokens avslutande kapitel att New York riskerar att bli inte bara urholkat och demoraliserat utan också kommer att förlora sin position som ekonomiskt och kulturellt centrum om investerares intresse sätts före invånarnas.

Jonas Cullberg 

Gentrifiering

Begreppet gentrifiering myntades på 1960-talet av den brittiska sociologen Ruth Glass som skrev om processen i Londonstadsdelen Islington. ”Gentry” betyder ungefär ’herrskapsklass’ eller högre medelklass.

Svenska stadsdelar som brukar nämnas som exempel på gentrifiering är Södermalm, Telefonplan och Midsommarkransen i Stockholm, Haga och Majorna i Göteborg samt Gamla Väster och Möllevången i Malmö.

Skärmavbild 2015-10-09 kl. 11.16.42