Martin Klepke webbledartopp

Äntligen ändras Lex Laval, den lag som Alliansen införde och som kraftigt kringskurit fackens möjligheter att företräda arbetare från andra EU-länder som jobbar i Sverige.

De ändringsförslag som nu lämnats av Utstationeringskommittén löser en del av problemen, men inte alla.

Ambitionen verkar vara att skära bort allt som inte tillhör det EU-direktiv som Sverige är skyldig att följa.

Direktivet säger att svenska minimivillkor ska gälla för alla EU-arbetare i Sverige. Men de ytterligare begränsningar av fackens möjligheter som enligt Alliansens beslut skulle gälla just i Sverige tas nu bort.

De svenska facken får därför tillbaka möjligheten att följa Sveriges grundlagsstadgade rätt till stridsåtgärder för att sluta avtal.

För arbetare från andra länder ska en ny typ av kollektivavtal slutas som kommittén kallar ”utstationeringskollektivavtal”.

Företagen får dessutom en skyldighet att visa upp dokumentation om att dessa nya avtal följs.

I dag har bevisföringen på det området närmast varit ”hela havet stormar”.

Även om facken lyckats få ett avtal med ett företag har företaget dagen efter kunnat bryta mot avtalet, utan att facken haft rätt att ta till stridsåtgärder.

Kommittén vill dessutom vidga omfattningen av de minimivillkor som de utländska arbetarna har rätt till.

Vid sidan om lön förs också in kollektivavtalens villkor för säkerhet och försäkringar i begreppet miniminivå.

Avtalen samlas in av Arbetsmiljöverket och utgör där de villkor som Sverige har en skyldighet att dokumentera.

Men här börjar problemen.

Om Arbetsmiljöverket inte får in tillräckligt många avtal, eller några avtal som är specifika för utstationerade arbetares minimivillkor ska Arbetsmiljöverket själva kunna avgöra vad som ska betraktas som minimivillkor i de svenska kollektivavtalen.

Det här är ett alldeles för stort hål i de annars väl motiverade förslagen.

Det är inte Arbetsmiljöverkets sak att göra egna tolkningar av kollektivavtal. Kollektivavtal sluts mellan arbetsmarknadens parter, utan annan inblandning.

Arbetsgivarsidan välkomnar något förvånande att den svenska modellen nu luckras upp genom myndigheters inblandning, trots att det riskerar att skapa företagskonkurrens på olika villkor.

Kommissionen anser visserligen att frågan i första hand bör avgöras mellan parterna utan myndigheters inblandning, men om det nu är kommissionens åsikt borde den också ha hänskjutit till parterna att lösa frågan.

Ett ännu större problem, som dock inte legat på Utstationeringskommitténs bord, är att komma vidare från miniminivåer till löner och villkor fullt ut enligt svenska kollektivavtal.

Först då har vi nått fram till lika lön och villkor för lika arbete.

Det är en kamp som måste föras på EU-nivå och där skönjer vi nu en lösning sedan EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har deklarerat att samma arbete på samma arbetsplats ska ersättas på samma vis och det grundläggande EU-direktivet är förhoppningsvis på väg att ändras.

I ett längre perspektiv är det helt nödvändigt.

Som Marie Granlund (S), som lett Utstationeringskommitténs arbete, slår fast kommer rörligheten över nationsgränserna med all sannolikhet att öka ännu mer i framtiden.

Ska arbetare och fack från såväl Sverige som övriga EU vara med på tåget krävs att arbetstagares rättigheter prioriteras.

I dagens läge har den fria rörligheten inom EU tvärtom används som ett sätt att kväsa och försämra arbetstagares rättigheter.

Vill vi ha ett Sverige och ett Europa utan oro och motsättningar måste arbetstagares rättigheter prioriteras.