Vi utgår från en realistisk bild av konkurrenskraften

sy16daac

ARBETET DEBATT: Riksbankens 20 år gamla inflationsmål saknar trovärdighet. Vi utgår nu som tidigare från en realistisk bild av våra ekonomiska förutsättningar. Det skriver arbetsgivarna inom industrin i ett svar till IF Metall på Arbetet Debatt.

 

IF Metalls ordförande Anders Ferbe skriver här på Arbetet debatt, att han vill ha en väl fungerande lönebildning för att inte hota industrins konkurrenskraft och därmed den svenska ekonomin, jobben och välfärden. Och han vill att industrins lönenormering ska vara det nationella riktmärket för lönekostnadsökningarna. Allt detta håller vi med om, men vi delar inte hans obekymrade inställning till vägen framåt.

Vi kan konstatera att vi haft höga reallöneökningar i hela samhället, som har försvagat industrins internationella konkurrenskraft år efter år. Industriarbetarnas timlöner har ökat, produktivitetsutvecklingen har stagnerat och antalet anställda har därför också minskat. Vi måste komma bort från den utvecklingen.

Vilken inflation Sverige har, eller vilket mål som satts för den, är inte relevant för vilka arbetskostnadsökningar som den konkurrensutsatta industrin tål. Det är naivt att tro att svenska företag ska gå ut i världen och lyckas sälja mer genom att höja sina priser baserat på lokalt svenska kostnadsökningar. När kunderna vill betala mindre och konkurrenterna sänker sina priser.

Riksbankens 20 år gamla inflationsmål saknar dessutom trovärdighet. Det borde vi gemensamt kunna konstatera när vi ser tillbaka på tidigare avtalsperioder. Vi, som företräder arbetsgivarna inom svensk industri, utgår nu som tidigare från en realistisk bild av våra ekonomiska förutsättningar. Och att lönebildningen måste stärka företagens internationella konkurrenskraft. Vad finns det för annan väg till avtal, som har långsiktiga förutsättningar för att skapa fler bra jobb sett utifrån fackens sida?

Sverige är ett av världens mest exportberoende länder, där värdet av exporten motsvarar 50 procent av BNP. I dagens globaliserade värld är tillgången till teknik och kompetens i stort sett densamma för alla länder. Sverige har inte längre något försprång och med en av världens högsta arbetskraftskostnader blir kostnadsbilden allt mer avgörande och besvärande.

Industriavtalet innebär att parterna ska förhandla utifrån syftet att stärka industrins internationella konkurrenskraft och skapa goda villkor för företagens anställda. Det sista har vi uppenbarligen lyckats med under många år, men till priset av att svensk industri tappat gentemot viktiga konkurrentländer. Och att många förlorat sina jobb. Då är det respektlöst och oacceptabelt när utomstående parter som Riksbanken skapar uppblåsta förväntningar om lönehöjningar.

Det finns en stor enighet mellan industrins parter om den betydelse Industriavtalet och industrins lönenormerande roll har för en stabil utveckling av den svenska samhällsekonomin. Men ska industrin kunna fortsätta att bidra till en sund stabilitet måste den få rätt förutsättningar. Det handlar om att industrin ska kunna behålla och utveckla sin internationella konkurrenskraft. Och då är det arbetsmarknadens parter som måste ta den förhandlingen, utan påverkan från andra intressenter.

 

Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna

Åke Svensson, vd Teknikföretagen

Marie Söderqvist, vd Livsmedelsföretagen

Jonas Hagelqvist, vd IKEM – Innovations- och kemiindustrierna

David Johnsson, vd Trä- och Möbelföretagen, TMF

Lena-Liisa Tengblad, vd Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet, SLA

Ravindra Parasnis, vd Grafiska Företagen

Anders Weihe, vd TEKO – Sveriges textil och modeföretag

 

Arbetet Debatt

Kommentera den här artikeln