Martin Klepke webbledartopp

Med över 120 iscensatta attacker mot oppositionspartiet HDP på mindre än en vecka, med flera städer isolerade av turkisk militär och med en rad arresteringar enligt Turkiets ”antiterroristlagar” står det alltmer klart att president Erdogan är på väg att upphäva den turkiska demokratin.

Så till den grad frustrerad över valförlusten i juni är Erdogan att han hellre driver sitt land mot krig och kaos än följer utslaget av de demokratiska valen.

Det som sticker Erdogan i ögonen är att oppositionspartiet HDP nådde 13 procent av väljarnas stöd och därmed lyckades komma över den mycket högt satta spärren på tio procent för att ta plats i det turkiska parlamentet.

Därmed förlorade Erdogans parti AKP sin majoritet och partiets ledning blev enligt konstitutionen i stället uppmanad att försöka bilda en samlingsregering.

Men någon samlingsregering var aldrig ett alternativ för Erdogan.

I stället iscensattes våldet.

Vad som hände var att Erdogan plötsligt avbröt fredsförhandlingarna med den kurdiska gerillan PKK och inledde bombningar mot deras fästen i norra Irak.

Orsaken till denna plötsliga vändning står inte att finna i några nya konflikter. Orsaken till striderna var i stället valresultatet.

Med avskyn mot PKK som ledstjärna inleddes direkta attacker mot kurdiska hem och arbetsplatser över hela Turkiet.

Och mot den egentliga motståndaren, oppositionspartiet HDP.

Under den senaste veckan har över 120 attacker med brandbomber och stenkastning skett mot HDP-kontor över hela landet.

HDP betecknas som ett kurdvänligt parti men har ett betydligt bredare stöd än så. Partiet betecknar sig själva som en röst för alla dem som fram tills nu inte har kunnat göra sig hörda inom turkisk politik.

Det svenska socialdemokraterna betecknar HDP som ett socialdemokratiskt systerparti, och bland anhängarna finns en hög andel arbetare, men här finns också minoritetsgrupper som kristna armenier och många intellektuella akademiker.

Svenska journalister har nu också rapporterat om attacker mot kristna armeniers hem i den våldsvåg som Erdogan har iscensatt.

Som legal grund vid sidan av de väpnade attackerna använder sig Erdogan av landets antiterroristlagar.

Enligt professor Zeynep Gambetti på Bogaziciuniversitetet i Istanbul är dessa lagar betydligt mer långtgående än USA:s ”Patriot Act”, och kan användas för att kriminalisera all opposition, all kritik mot regimen och förbjuda demonstrationer.

HDP:s ledande politiker, Selahattin Demirtaş, utreds just nu av det turkiska riksåklagarämbetet och riskerar 24 år i fängelse för störande av allmän ordning.

Allt tyder nu på att Erdogan aldrig tänker genomföra det nyval som är satt till november, alternativt att han dessförinnan försöker krossa HDP tillräckligt mycket för att återta sin majoritet.

Så handlar en antidemokratisk despot.

Och omvärlden är besvärande tyst.

När Nato nyligen sanktionerade den turkiska militärens angrepp på IS i norra Irak var utbytet att USA samtidigt skulle få använda turkiska flygbaser för amerikanska räder mot IS.

De kraftiga anfall mot PKK som Erdogan samtidigt genomförde tog möjligen Nato med överraskning.

Likväl har inga större protester hörts, och uppenbart är tillträdet till de turkiska baserna så värdefulla att inga Natoländer vill reagera över Erdogans övergrepp.

Ska Turkiets väg bort från demokrati stoppas måste dock omvärlden reagera betydligt starkare än i dag.