Industrin är lönenormerande, här Volvo Cars. Foto: Björn Larsson Rosvall Bild: Björn Larsson Rosvall

För IF Metall kommer inflationsmålet även i fortsättningen att vara en självklar utgångspunkt när avtalskraven formuleras. Rubbar vi inflationsmålet som styråra, tvingas vi också göra det när inflationen passerar Riksbankens mål. Att via löneförhandlingar jaga inflation skapar inte en lönebildning i balans, skriver IF Metalls ordförande Anders Ferbe på Arbetet Debatt.

 

En viktig förutsättning för en positiv utveckling av jobb och investeringar är förutsägbarhet. Under de senaste 20 åren har detta i hög grad skett genom två viktiga märken i svensk ekonomi.

Det första är den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll, där industrins parter sedan lång tid satt det nationella riktmärket för lönekostnadsökningarna. Det andra är inflationsmålet och dess trovärdighet.

Båda är viktiga förklaringar till stabiliteten på arbetsmarknaden och till en god reallöneutveckling. Och samtidigt har lönebildningen klarat svensk industris konkurrenskraft.

Så varför ändra på något som fungerar? Den position som våra motparter har intagit inför avtalsrörelsen 2016 ifrågasätter grunderna för modellen och ökar osäkerheten. De vill överge inflationsmålet.

De senaste decennierna har vi lärt oss att inflation och inflationsprognoser varierar. Som löneförhandlare kan man argumentera utifrån den inflation som varit, den aktuella inflationen eller från prognoser. Beroende på synsätt blir slutsatserna väldigt olika.

Genom att utgå från Riksbankens inflationsmål underlättar vi avtalsförhandlingarna. Genom denna styråra kommer parternas bedömning av löneutrymmet närmare varandra. Dessutom underlättas möjligheterna att löneökningarna inom industrin också blir normerande på arbetsmarknaden. Märkets trovärdighet ökar.

Vi strävar efter bästa möjliga löneökningstakt. Det innebär att vi utöver inflationsmålet också tar hänsyn till andra faktorer. Utveckling av produktivitet, sysselsättning och internationell konkurrenskraft är andra viktiga parametrar som vi väger samman till en helhetsbedömning när vi ställer krav och träffar avtal.

Många av dessa faktorer lyfter också arbetsgivarna fram i diskussionen. Även om vi delvis gör olika bedömningar så är vi också eniga om att tillväxten och produktivitetsutvecklingen har varit lägre än tidigare. Därför har vi också växlat ner löneökningstakten.

En tydlig bild av helhetsbedömningen syns i avtalsutfallet under perioden med Industriavtalet, där löneökningstakten för enskilda år ligger på mellan knappt 1 procent och drygt 3 procent.

Den bästa möjliga vägen framåt är inte att sluta höja lönerna. Det är ingen ansvarsfull lönepolitik att konkurrera med omvärlden genom att ”underträffa” varandra i löneökningstakt.

Inflationstakten i Sverige ligger i dag på omkring 1,5 procent, rensad från Riksbankens egna ränteförändringar och det kraftiga fallet i energipriser. Inflationsprognoser pekar på att vi 2016 kommer att ha en inflation i linje med målet. Rubbar vi inflationsmålet som styråra, tvingas vi också göra det när inflationen passerar Riksbankens mål. Att via löneförhandlingar jaga inflation skapar inte en lönebildning i balans. Det har vi dyrköpt erfarenhet av.

Inflationsmålet kommer därför fortsättningsvis att vara en självklar utgångspunkt när vi formulerar våra avtalskrav. Detta borde gälla alla parter som, liksom IF Metall, är måna om en väl fungerande och stabil lönebildning.

Om industrins arbetsgivare vill fortsätta att ha en lönebildning i balans bör de inte utmana nuvarande ordning. Vi vet att utan en väl fungerande lönebildning hotas industrins konkurrenskraft och därmed den svenska ekonomin, jobben och välfärden.

Anders Ferbe, ordförande IF Metall