Plötsligt faller bitarna på plats!

Daniel Suhonens lysande intervju med David Lagercrantz (Arbetet 4/9) bjuder på nyckeln till ett mysterium jag grubblat över under läsningen av Lagercrantz omsusade Millenniumdeckare: Karln tycks helt besatt av Ulf Lundell!

Jag menar, sju kapitel i bokens inledning utspelas på Ulf Lundells födelsedag den 20 november. Romanens första nyckelscen äger rum i gatukorsningen strax utanför den lägenhet på Ringvägen i Stockholm där Lundell bodde i 14 år innan han flyttade till Skåne.

Att en biperson bär namnet Sanna Lind kan möjligen passera som mer tillfällighet än medveten anspelning på rockpoetens välkända dotter Sanna Lundell.

Men mitt sista tvivel sopas undan när tidningen Millenniums hjältejournalist Mikael Blomkvist börjar traska runt i fårpäls – ett i dag tämligen udda ytterplagg som Uffe en gång i tiden både bar och besjöng i sin första megahit ”Sextisju, sextisju”.

Och jo då. För Suhonen bekänner Lagercrantz den stora betydelsen av Lundellintervjun han gjorde för Expressen i början av 1990-talet. Ett osminkat porträtt av en bitter och packad nationalskald, som utlöste ramaskri över hur en arrogant reporter exploaterade en sårbar konstnär.

David Lagercrantz kände sig mobbad och lämnade snart kvällspressen, men debaclet innehöll samtidigt en viktig ljuspunkt. Artikeln gjorde författarens far, den högborgerliga kulturgiganten Olof Lagercrantz, ”tårögt stolt” över sin son vars vägval i livet han annars ofta ogillat.

I mina öron ringer Lundells låt ”En bättre värld”, där han i lägenheten på Ringvägen nås av beskedet att hans egen oförstående pappa dött, just på sonens födelsedag: ”Som om vi kom hem till varann ändå till slut”.